Nu är det strax dags att dra iväg ut på vägarna igen. Några dagar av vila är över och det känns bra i kroppen. Vi är redo att få lite action igen! Borås och Bruket i Wiared står på tur. Ser magiskt ut på alla bilder jag sett därifrån, längtar!Våra två första gig den här turnén var i Örebro och Uppsala. Två fantastiska gig på sina egna sätt. Två urladdningar jag verkligen längtat efter. Det var underbart, men också kämpigare än jag var beredd på. Det hårda jobbet innan slet mer än jag kunnat ana. Min röst försvann. Men, ska vi inte börja lite roligare än så? Jooooo! Sådärja! Där har ni oss, gänget som är ute och spelar. Drömgäng! Så, i onsdags förra veckan började äntligen turnén! Starten gick av i Örebro och vi spelade i Stadsträdgården, precis som sommaren 2019. Nog blev det magi igen. Det är ett väldigt härligt ställe och jag kunde inte tänka mig en bättre start. Bra med folk, underbart väder och en riktigt fin arrangör som är så mån om allt. Vi spelade i en och en halv timme, men tiden bara flög förbi och det kändes kortare. Sådär "jag var tvungen att kolla klockan för att verkligen tro på det"-kortare. Jag kände mig rätt sliten i halsen på soundcheck. Inte så konstigt. Hade jobbat väldigt hårt dagarna innan, men samtidigt har jag aldrig haft några större problem med min röst och jag tänkte att lite lugn inställning skulle göra biffen. Kom från två veckor bandkollo (kanske världens bästa grej?) på västkusten och sen skulle vi prodrepa två dagar i Sollentuna innan det var dags för premiär. Dagarna innan turnéstart såg ut såhär. Jag och Wille körde upp all backline (utrustning och instrument) i släp på söndagen, vilket tog 8,5 timme med stopp och trafik. Körde förbi Antons lokal i Mälarhöjden och hämtade hans två gitarrförstärkare, lastade in allt i prodprepslokalen, lämnade släpet i Danderyd och sen drog jag till Lollapalooza på Gärdet för att gästa Oscar Zia innan hemgång. På måndagen och tisdagen repade vi heldagar plus att det sen fanns en del annat att fixa. Både ren logistik och planering för turnén, fila på konsertintrot som rullar när musikerna går på scen plus att fixa klart rekvisita. Köpte en stor rulle dansmatta som ser ut som spegel till den här turnén och den levererades på måndagen och då var det ju bara att sätta igång och skära ut podie-bitarna när det fanns tid. Det blev omkring 16 timmars-pass båda dagarna och på tisdagskvällen lämnade jag, Wille och teknikerna Jonas och Peter replokalen fem minuter innan larmet skulle gå vid midnatt. Det var ändå en skön känsla där på kvällen. Trötta, men vi hann ju klart med allt! Ingen fara alls att det blev sent för det är man beredd på. På onsdagen, innan resan mot Örebro startade, hämtade jag och Wille en hyrbil i Midsommarkransen. Efter det åkte han hem och packade det sista medan jag körde via city och hämtade scenkläder hos Malin, vidare till Lidingö för att köpa kardborre till podiekapporna som jag glömt att vi saknade innan jag tillslut var framme på Gullmarsplan 10.00 för att hämta upp honom och resten av bandet. Vi hade sån tokfeeling att åka turnébuss igen att vi missade avfarten mot Örebro och körde två mil extra på E20 innan vi insåg vad vi gjort. Ingen sträcka känns så lång som när man bara vill komma till en avfart för att vända tillbaka. Nå nå. Tog det väldigt lugnt med rösten på soundcheck. Insåg att jag behövde spara på den och satte mig och gjorde några extra blomarrangemang till scenen istället. Det blev jättefint. Hela scenen är väldigt somrig med en ljusblå backdrop, blomarrangemang och podier som ser ut som speglar. När man spelar på sommaren, innan solen hunnit ner, måste man tänka kreativt för att försöka skapa stämning utan det enklaste tricket i boken - ljus. Att satsa på ett ”fräckt scenljus” när du lirar en svensk sommarkväll innan solnedgång (vilket kan vara väldigt sent) är verkligen att slänga pengarna i sjön. Istället får man använda material som är fina i solljus och gärna plockar upp det som finns naturligt på scen ändå. Material som reflekterar, saker som rör sig i vinden. Det kändes jättebra när det var färdigt och spelningen blev en total urladdning, precis som det ska vara. Sprang ut i publiken direkt. Såg ansikten jag kände igen och blev helt överlycklig. Skrek ut all min glädje och man kan lätt säga att all min vishet kring att vara försiktig under soundcheck var som bortglömt vid detta laget. Men åh, så roligt det var! Publiken stod längst fram vid scenen direkt. Det dansades, sjöngs med. Vi fick stående ovationer och jag var så glad över hur fint det kändes. Första spelningen med det här bandet. Vi är ju trots allt ett nytt band, det är hela tre nya för den här turnén. Sofia Kristenssen som spelar gitarr, piano, dragspel och sjunger. Angelica Kvarby som spelar bas och sjunger och så Peter Ebbesson som sköter monitorljud och assisterar Jonas med all teknik. Vilket gäng! De är underbara alla tre och det är så fint hur mycket ny energi de ger till oss andra och vi som spelat ihop länge bidrar med ett lugn. Ett fint utbyte. Efter gigget var jag helt slut. Hängde kvar ute med publiken ett tag, det är ju så jäkla fint att träffa alla, men jag märkte att rösten började bli riktigt trött. Jag var ju riktigt trött. Tog en pizza och öl i logen med resten, packade ihop min orimligt utspridda garderob och sen gick vi tillsammans in till centrum och hotellet för att sova. Tyvärr gick det inte så bra. Det var så varmt i rummet och jag vet inte hur det är möjligt att vara ett problem, men vissa lakan är bara för mjuka/hala? Som att de bara åker runt istället för att stoppa om en ordentligt. Hotellet hade en nyrenoverad spa-avdelning som vi pratat om att besöka innan frukost. Det blev inget med det för varken mig eller Wille. Vaknade av klockan som jag ställt bara för säkerhetsskull och fattade först inte var jag var. Tröttheten var kvar. Skulle säga till Wille att vi höll på och missade frukosten, men fick inte fram ett ljud. Rösten var helt borta. Fuck fuck fuck. Gick till frukosten och gjorde en macka att ta med till bilen. Det ösregnade. Anton tog på sin nyinköpta regnponcho och gjorde sig välförtjänt av dagens ros genom att hämta bilen och låta oss andra stanna på hotellet. Jag försökte vila i bussen. Testade att humma lite, men det fanns ingen ton. Jag är extremt ovan vid att ha röstproblem. Har väl dels en bra grundfysik efter alla mina år av både skolning och att jobba, men efter graviditet har jag behövt vara lite mer noga med att ta hand om rösten. Dock har det ju inte varit så jävla mycket gig eller sång på länge så jag har väl glömt mina rutiner. Hur man gör. Och så plötligt är det så mycket annat som också ska kommas ihåg. Det blev fel. Insåg att jag till och med glömt att dricka vatten på flera dagar, inte konstigt stämbanden tar stryk då. Tänkte att jag måste skärpa mig, ta hand om mig, men först och främst där och då behövde jag komma på en plan för att kunna genomföra kvällens spelning i Uppsala. För första gången i mitt liv blev jag tvungen att använda kortison för att få tillbaka rösten. Kortison är en sista utväg, kan man säga, om rösten är borta, som absolut används lite väl flitigt av vissa. Det stoppar upp kroppens eget försvar när man blivit sliten och lurar den att allt är bra. Gör man det till en vana att använda kan man absolut förstöra för sig själv och orsaka skador på stämbanden, men det är jag ärligt talat helt livrädd för så det kommer inte hända. Fick ordinerat av läkare och tog första dosen direkt vi var på plats i Uppsala. Spelningen skulle börja 19, men vid 16 var det knappt någon skillnad alls trots att det var två timmar sen jag tog medicinen. Fuck fuck fuck. Jag började tycka det var läskigt på riktigt. Gjorde upp krisplan med Jonas och Wille. Satt och var både sur och kränkt när de föreslog vilka låtar i settet som kunde strykas och tyckte dem var de elakaste i världen när de försökte förklara för mig att det inte var någon fara om vi måste ställa in. "Det är otroligt att det inte skett tidigare, så många år vi ändå kört på nu", sa de. Hur hälsan går först och bla bla bla. Vet ni vad. Jag är inte korkad. Jag hade sagt exakt samma sak till vem som helst och min skalle är ju inte dummare än att jag förstod att de både var kloka och snälla. Ändå kände jag mig som en femåring som hade hela världen emot mig. Krismötet avslutades och de gick ut och förberedde bandet på vad som kanske behövde ske. Jag lockade håret och messade med läkaren. "Medicinen måste få tid att verka", skrev han. Jaja, tänkte jag, och kände mig fortsatt orättvist behandlad. Åt mat. Sminkade mig. Låtsades som ingenting och smygtittade ut på läktarna framför scenen när dörrarna öppnades och såg publiken inleda en kväll med stora förväntningar. Det var inte bara det att jag inte ville göra någon besviken. Det var framförallt att jag ville vara med. FOMO. Här skulle fan inte något ställas in eller strykas. Tog nästa dos en timme innan gig. Började försiktigt sjunga upp. Kände att jag började få lite kraft igen. Det kommer gå. Det kommer gå! Bandet fick instruktioner om att sjunga ut lite extra, ge allt de hade. Spelningen började. Jag lyckades faktiskt hålla tillbaka några av glädjeskriken som brukar komma direkt och sjöng mig fram till första mellansnacket där det är väldigt tydligt att hesheten var kvar. Det var det ju hela gigget, men det gick att sjunga. Några låtar var supertuffa. "White", av någon anledning, låg precis där rösten inte ville bära men "Den stora dagen" kunde jag till och med ta mig hela vägen upp på bättre än jag kunnat på något av repen. Det blev en fin spelning och när jag och Wille skulle sjunga en egen låt smet Tiger ut på scenen. Han hade väl passat på när resten av bandet tog en paus och öppnde logedörren. Jag märkte det inte förrän efter ett tag och njöt i godan ro åt publikens glada skratt som jag tänkte handlade om mitt mellansnack (även om jag ska erkänna att jag inte var SÅDÄR rolig just då). Sen upptäckte tillslut också jag Tiger där han njöt av uppmärksamheten och kliade sin rygg mot scengolvet. Extremt avväpnande, väldigt skönt faktiskt på en sån här spelning. Oscar fick den otacksamma uppgiften att försöka få med Tiger tillbaka till logen. Några "korv, korv! Tigge, korv" senare och vi kunde fortsätta konserten och ta den i hamn. Efter spelningen roddade vi ner, som man gör, och sen körde vi hem till Stockholm. Lika bra när det är så nära och spelningen ändå var så tidigt. Första turnésvängen avklarad. Tack och lov många kvar den här sommaren. Gud, va jag älskar att vara på turné! Och nu fortsätter vi!
