Linnea Henriksson

Linnea Henriksson är artist, låtskrivare, producent – och nybliven mamma. Här är hennes blogg.
Annons

En konsertupplevelse som påverkat mig

Gjorde en intervju via mail för inte så längesen, kommer publiceras i samband med att EP:n släpps. Handlade om att lista olika kulturupplevelser och när frågan om ”kulturupplevelse på en scen som påverkat dig” kom så fanns bara ett svar; Antony & the Johnsons på KB i Malmö, 2005.

De hade precis släppt albumet ”I am a bird now”, fortfarande det bästa enligt mig och ett sånt där som jag alltid kommer tillbaka till. Med konserten är det så fint för Musikbyrån (SVT) gjorde ett inslag ifrån den, vilket jag hittade på YouTube. Kolla länken här om ni blir nyfikna. Minns det som en väldigt vacker upplevelse och att den påverkat mig för att jag kände så starkt för musiken, men inser när jag kollar på klippet att det påverkat mig ännu mer och nog lagt en grund för mig i hur jag vill att en konsert ska vara, både som publik och artist. Vikten av att alla i rummet är en del av det som händer. I inslaget berättar Antony.

Annons

Det där har påverkat mig. Brukar alltid inleda mina konserter med att förklara för publiken att det inte är meningen att vi artigt ska iaktta varandra, utan att konserten blir vad vi tillsammans gör den till. Det är ju absolut till stor del härifrån jag har fått det behovet. I inslaget visar de vad han menar med sina ord genom att klippa till konserten. Han låter oss nynna toner som blir som en ljudmatta han sjunger över, vi knäpper med fingrarna så det låter som regn. Jag och pappa var där. Blir lite rörd när jag ser oss i inslaget. Titta, där till vänster står vi. Trollbundna.

Pappa är expert på att hitta de bästa platserna. Han kommer liksom undan med allt, att tränga sig eller bara smita förbi. Tror han har en så stark musikälskare-aura över sig att alla han passerar typ förstår att han ändå kommer få en starkare upplevelse än dem. En gång, också det i Malmö men på arenan, såg jag hur han stod och snackade med scenarbetarna efter en konsert med Steve Winwood och Eric Clapton, när alla vi andra föstes längre och längre bort från scenen och mot utgångarna av alla vakter. Lite hoppsasteg-igt kom mötte han oss utanför med en setlist i handen. Tillbaka till KB.  Jag skulle aldrig hamnat längst fram, så jag kunde höra musikernas andas där mellan tonerna och se alla nyanser i Antonys ögon, om det inte var för honom. Så, tack pappa. Tänk, om vi vetat hur starkt detta skulle påverka mig redan då. Kanske visste du det som lyckades få med mig?

Annons

Jag var 18 år då. Hade precis börjat ta mina första stapplande steg med starkare självförtroende och framförallt börjat våga formulera för mig själv att jag var värd att få vara lycklig. Inom ett halvår skulle jag flytta hemifrån till min första folkhögskola, min första pojkvän som jag vågade älska och bli älskad av, några av mina närmsta vänner och platsen där jag skulle få börja om på nytt med musik som en självklar del av den jag var. Efter det har det inte funnits någon väg tillbaka till det destruktiva.

Några år senare fick jag stå på KB’s scen för första gången. Grät i logen när ingen annan var där och mindes den där kvällen 2005. Jag stod så nära scenen man kunde komma. Nu skulle jag stå på den själv och den känslan för att få kliva upp på en scen är lika stark idag. Tack för att ni låter mig göra det. Ps, kommentera gärna och berätta om en upplevelse som påverkat just dig. Vore fint att få höra. Kram!

Dela på:

Annons

 

Laddar nästa sida…