Linnea Henriksson
Hej kompis! Min blogg är lite som dagboken jag aldrig lärde mig skriva ordentligt i som liten. Jag grubblar och sluddrar över livet och tar med dig bakom scenen, till studion och alla andra platser däremellan. Här ska vi kunna prata med varandra på riktigt. Välkommen hit, har längtat efter dig!
Annons

vad är det mest romantiska du har gjort?

Den frågan hade jag inget svar på när Kristoffer Triumf frågade mig i uppvärvningen inför vår inspelning av Revärvet som jag är väldigt glad över att fått göra. Spelade in idag, släpps nog redan i nästa vecka tror jag. Som vanligt minns jag inte riktigt vad som sades, men den där frågan fastnade. ”Vad är det mest romantiska du har gjort?” Satt svinlänge och funderade. Jag är väldigt mycket en ”åh, en blomma TILL MIG?”-person och gillar att ge det också. Gillar att sätta små lappar där folk kan hitta och bli glada. Överraska med fest eller bara stå vid dörren. Men det kändes liksom inte stort nog. Det är inte gjort för att vara romantiskt, det bara ”hör till”. Att göra något romantiskt känns, i alla fall för mig, som att göra något där man själv också gör det med eftertanke, medvetet och också meningen att den andra ska känna att det är för hen. Så, en lapp eller tågresa hit och dit. Nja. Finns en tågresa tho som under en stund på promenaden från inspelningsstudion ploppade upp i skallen som en slags ”fasen, DEN skulle jag ju sagt!”. Någon gång under mina och Willes första år då jag bodde i Malmö. Jag hade varit i Stockholm och det var meningen att han skulle åka med mig tillbaka. Vi gjorde olika saker den dagen och skulle mötas på tåget och när jag är på perrongen ringer Wille och säger med panikstress i rösten att han inte tror att han kommer hinna, trafiken är alldeles för tjock och han kommer inte hinna. Vi räknar ut att det kanske precis kan gå och nästan varje minut stämmer vi av hur det går. Jag går in på tåget. Wille är inte framme än. Jag tittar ut genom tågdörren. Wille är nästan där. Jag ser att tågpersonalen signalerar att det är dags att åka. Wille är på Centralen. Jag vädjar till tågpersonalen att hålla tåget någon minut, några sekunder. Wille springer genom Centralen. Jag glider sakta ner mot tågvagnens vägg och gråter. Wille ser hur tåget åker iväg. Det var verkligen fruktansvärt och jag minns fortfarande tonen i Willes röst när han i telefon skriker över att se mig åka iväg. Ångesten. Som att kroppen fylldes av känslan att vi aldrig skulle ses mer (”jag tänkte nu ses vi aldrig mer när du åkte förbi” – Julen är tillbaka) fast det inte var så. Att vårt avstånd så snabbt växte fysiskt gjorde liksom även fysiskt ont. Vi hade inga pengar på den tiden heller, men ändå bestämde vi oss för att gå ihop och köpa en ny biljett så han kunde sätta sig på nästa tåg och tryggt, på ett konstant avstånd av en dryg timme, vara nära mig ändå. Jag stod kvar på perrongen och väntade på honom när han var framme med sitt tåg. Det var romantiskt. Det var det.

Ändå. Det är inte det mest romantiska jag har gjort. Jag insåg det rätt snabbt när jag kom hem. Det mest romantiska jag gjort är att bilda familj. Att skaffa barn.

Annons

Annons

Ingenting kan mäta sig med det. Alla beslut som det innebär. Att oavsett hur det går för mig och Wille i vår relation så har vi båda bestämt oss för att vi vill dela livet med varandra genom vårt barn. Att vi tillsammans vill skapa en värld för en ny varelse där den känner sig älskad över allt annat. En plats att bli stark, trygg och modig i. Att våga tro på att vi ska klara det, att vilja ha det själv och vilja ge det till någon annan som också vill ha det. Det är det mest romantiska jag har gjort. Att vara gravid var också min mest romantiska tid. Alla drömmar och förhoppningar. Alla rädslor som Wille fick stötta mig i, finnas där för mig genom. Alla dagar av ingenting inför det stundande allting.

Annons

Jag kommer alltid vara väldigt tacksam över den tiden, att jag fått uppleva den. Och alltid älska Wille för att han gav mig den. Nu är vi mitt i allting. Dagar som inte går ihop. Risken att tänka på det som kommer sen istället för att vara i det nu. Inte samma lugn som graviditeten. Då var det ju ”att vara i nuet” att tänka på framtiden. Nu gäller det att stanna upp. Stänga av. Ta in, även om hemmet ser ut som ett enda ”hej kom och hjälp mig” (en av mammas fina uttryck) och man liksom aldrig kommer ikapp med varken städning, jobb, disk, vänner, tvätt, nöje, egentid. Men det finns något vackert i detta också. Ikväll t ex, mellan Runes oroliga sömn-vakningar, kollade vi på Harry Potter. Igen. Sist var när Rune låg i magen. Sista filmen låg kvar i DVD-spelaren. Började prata om då. Blev fina mot varandra. Lyckliga trötta leenden. Gick in tillsammans till Rune. Lite mat, lite nattvisa. Lite lägga sitt huvud mot den andres axel.

Imorgon har vi båda tomt i kalendern. Ska nog dra oss i sängen länge. Om jag vaknar innan de andra, vilket jag alltid gör, ska jag förbereda frukost och tända ljus. Köpa nya frallor på kondiset kanske? Köpa en mazarin till Wille. Då blir han glad. Det kanske inte mäter sig så högt på romantik-skalan jämfört med att skaffa barn dårå, men ibland är det lilla precis perfekt ändå. Visst?

Dela på:

Annons
Laddar nästa sida…