Det finns ju få saker som är så OINTRESSANT som att höra om någon annans dröm. Så orättvist mot drömmen, eftersom det åt andra hållet är få saker som kan va så intressant som att försöka fatta vad och varför man drömmer. Men, jag tänker ändå utsätta er för det. Drömmer så himla mycket just nu. Framförallt mardrömmar. Är väl i ett oroligt sinne. Så osäkert omkring mig. Kollegor och vänner som fan skakar tänder av att inte veta vilka jobb som blir av. Omöjligt att få till saker. Saknad av sammanhang. Sen har jag kommit ut och rört mig alldeles för lite. ”Finns inga dåliga kläder”, men jag verkar ha glömt var de bra är. Säkert i källarn, men vem fan orkar gå ner till källarn?Vi är tillbaka i Stockholm. Det i sig är väl helt OK, men det är mycket högt och lågt som tillsammans blir lite tungt, bara. Slänger in lite bilder från paradiset för att lighten this shit up lite granna. Testat MIN NYA KAMERAAAA!! Gud, jag älskar den. Och alltså. Det kommer bli bra, absolut, men att det är lite tungt är också en förklaring till att jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva om här. Eller säga till nån överhuvudtaget. Inatt drömde jag om dödsbesked och natten innan att vi glömde Rune i bilen. För någon natt sen blev vi attackerade av något ont väsen. Och dessförinnan repade jag inför turné med det som var kvar av bandet. Replokalen var i en stor mässhall där flera turnerande band repade inför turné. Inga väggar, utan alla bara stod öppet i sina egna små bubblor av in-ear där man ändå bara hör sig själv. Behövde gå igenom andras rep för att komma till mitt. Vi var såklart längst in. Passade drömmens dramarturgi perfekt. Mötte blickar på vägen från mina vänner som också spelat i mitt band, men som nu stod och repade med andra. Precis som i livet i sig så fanns det inget riktigt att säga där heller, men blickarna kändes. Jag har alltså drömt om död och djävulskap, men ändå drömmen med blickarna som legat tyngst på bröstet när jag vaknat. Kanske för att i den drömmen finns sanningen. Vi är inne på tredje året av pandemi. Ett tredje år av att acceptera läget. Det börjar bli jättesvårt, tycker jag. Dels rent praktiskt väldigt svårt att få till jobb. Ingen vet något säkert. Alla väldigt oroliga. Willes förändrade ansiktsuttryck när han får ett samtal om en inställd spelning. Han fick ett till precis, nu när jag sitter och skriver. Fan, hur länge ska man orka? Var orolig för pengar för första gången på länge igår. Det är en lyx, jag vet, att inte ha behövt vara orolig över det förrän nu, men det är nog mer min optimistiska "det löser sig"-skalle som fått mig att slippa det snarare än den krassa verkligheten. Rädd att jag tagit mig vatten över huvudet med saker jag satt igång. Tänk om det inte blir några gig i år heller? Hur länge har vi råd? Utan giggen kostar det istället. Alltså på riktigt att det kostar. Man tjänar inte pengar på att göra sin musik tillgänglig. Man tjänar dem på att skapa sammanhanget när folk kan samlas och lyssna på musiken precis där, precis då. Stod och fixade iordning ett nytt förråd med alla scenprylar, ni vet gamla backdrops och sådär, och kom på mig själv att tänka att "det inte gjorde något om de blir svåra att få ut för det lär ju ändå dröja". Och utanför pengarna. Om vi bara fucking skiter i det ett tag för det är ändå som det är. Känslomässigt, istället. Känslomässigt saknar jag verkligen att ha något att se fram emot. Att göra klart ett album för att få komma ut och lira det. Suck. Jag jobbar på med mitt album och officiellt (som om detta inte går att läsas av alla) jobbar jag på som om jag ska ut och spela nya låtar i sommar. Kul, va? Känns nästan fräckt att fråga. För jag kan ju inte veta. Och visst, man kan släppa musik ändå så ni får chans att höra det. Men det är ju inte så musik blir "på riktigt" för mig. Det blir det live. Streaming är... inte allt. Verkligen inte komplett för att jag ska kunna presentera vad jag menar. För mig är streaming ett sätt för oss att hålla kontakt med musiken mellan giggen. Vad händer med en när det blir det enda? Bara en fil på nån dator eller telefon. Det räcker verkligen inte för mig. Tillbaka till drömmen. Vi är, även när jag vaknar, inte samma band inför (vad jag hoppas blir) sommaren. Hittills har tre personer behövt prioritera annat, eller andra, för att få ihop sitt eget just nu. Och jag hade gjort samma sak i deras skor. Det är tråkigt, men jag kan inget annat än förstå. Kommer snart komma till den punkten där det känns kreativt och spännande att leta nytt folk. Vad det kan göra för musiken och jada jada, men ett litet tag till tänker jag sörja att det är som det är. För, det är för att det är som det är som det är som det är. Hmm, det var en rätt spännande mening? Kanske kan få plats i nån låt nånstans. Det är ju det enda jag på riktigt kan ta tag i just nu. Låtarna. Och på tal om. Håller precis på med en låt där jag försöker formulera ett tekniskt förslag på hur vi kan göra för att "få mellanspelet att låta som påminnelsen om att livet inte varar för evigt". You shall soon hear. Livet. Allt ingår. Så är det. Acceptera och triumfera om vartannat. Det kommer bli bra. Skulle bara vara så förbaskat skönt att få sova lite bättre under tiden.... Bilder av Johanna Pettersson (1, 2, 4) och Pillan Thelaus (3).
