"Vintern RAAAA" osv. Bilden är från Valborg 2016. Återkommer dit. Imorgon är det Valborg igen. En annorlunda sådan. Som fick mig att tänka på vad Valborg betyder för mig. När jag sitter och skriver detta ser jag automatiskt sanddynorna jag satt i när jag var tonåring. Drack häxor på Pepino och smuggel-cider som smakade kemisk krusbär och grät över förlorad kärlek när Kevin i Backstreet Boys började sjunga "life goes on, like it never ends". Det hörde till att gråta. Det var ju dessutom så kul för Kevin att äntligen få en egen vers och inte bara sjunga stämmor. Oj, va jag kände för Kevin. Att jag bar på hemliga drömmar om att få bli artist själv har nog mycket med saken att göra. Tror faktiskt många av tårarna handlade om honom, även om det va snyggare att gråta över nån mer local. När jag skriver här ser jag också den väldiga brasan i någon Söderförort. Blivit några olika om åren efter snefyllorna. Kompisarna omkring mig. Många musiker. Alltid samma hybris vid brasan. Noter utskriva, förra året hade Mattias till och med gjort häften med framsida. Smaken av svensk flaggpunsch från Finland i munnen. Vi börjar sjunga. Följer noterna. Början är alltid enkelt för en alt. Samma ton länge, länge. Sen panik. Noten går upp där, men det är inte alls som det arret jag lärt mig. Har jag lärt mig tenoren förr eller? Va fan? Oj, det där lät inte bra. Fan, var är vi? Tittar mig omkring. Igenkänning bland vännerna. Panik i blicken hos flera. Alltid någon stabil bas som är lugnet själv, men alltså. Det låter F Ö R J Ä V L I G T. Men, vi har det också förjävla trevligt och det har blivit en fin tradition i sig att varje år lova att man ska kolla in arren till nästa år. En tradition jag håller nära hjärtat. Är så glad att ha nya traditioner kring Valborg för det är verkligen en viktig högtid för mig. En utan krav som handlar om att samlas med vännerna bara. En högtid som symboliserar så mycket frihet. Det var också just Valborg som blottade för mig hur otroligt ensamt det kan kännas när man saknar sammanhang. Hösten 2014 flyttade jag till Stockholm. Många trodde nog jag bodde där redan så som jag pendlade mellan jobbet och kärleken där och livet och vännerna i Malmö. Svart SJ-prio säger en del. Länge var det kul och spännande att pendla, hade två liv jag verkligen älskade, men tillslut handlade det mer om att åka från saker än till. Var alltid i fel stad. Mina vänner lärde sig att det va bättre att jag hörde av mig när jag var i stan, istället för att höra av sig själva och bara få ett "nej tyvärr" och efter sex år av att sakta sudda ut mig själv från mitt eget liv så tog jag beslutet att flytta för att få tillbaka det. Som alltid tar det lite tid att komma in i en ny stad, speciellt när man inte flyttar tillsammans med andra eller till typ en utbildning där man direkt hamnar i samma situation som andra. Jag flyttade själv, visserligen till ett liv jag börjat skapa mig, men känslan av hemma tog tid. Kände mig rätt så ensam. Ifrågasatte mitt val. Jag och Wille mådde väldigt bra som sambos, men jag suktade efter att få landa i sånt som bara va mitt, utanför jobbet. Gick med i ett studiokollektiv. Började kompis-dejta. Började spela Korpen. Gjorde nog allt rätt, men förstod inte hur lång tid det skulle ta. Så kommer Valborg, våren 2016 och allt bara faller till marken. Willes telefon slutar inte ringa eller plinga av sms och snart är de ett gott gäng som alltid har samlats som ska ses och dricka punsch och leka manskör innan brasan. Jag började höra av mig till mina vänner i stan och lärde mig att de antingen hade egna planer med nyskapade familjer eller egna planer med sina gamla gäng. Mitt gamla gäng bodde i Malmö. Eller var utspridda för vinden. Den starkaste våg av ensamhet jag nånsin känt vräkte ner mig på marken och där stod Wille i chock över mig och symboliserade allt jag saknade och aldrig skulle få tillbaka. Minns att vi pratade länge om det. Om hur han aldrig skulle kunna förstå hur det kändes att bo nån annanstans än där man kommer från. Att inte ha några gamla gäng. Att dessutom komma från småstaden där vi alltid uppmuntrats att dra gör att många gäng splittras så fort studentmössan åker i skyn. Det va inte att jag kände att jag ville bort den där sketna sista aprildagen. Jag visste vad jag flyttat till och ville utforska det, utveckla det, men jag ville inte vara där jag var. Jag ville fram i tiden. Till den dag jag inte kände mig som en ytlig bekant med mina val, med min stad, mitt liv. Jag blev medbjuden att följa med Wille till hans vänner och jag åkte dit nån timme efter honom när jag landat lite igen och faktiskt kunde tänka mina vänner också. Blev en fantastisk kväll. I Kärrtorp, denna gång. Fullt med folk. En känsla av att jag faktiskt hade ett sammanhang ändå och precis som högtiden är tänkt så innebar kvällen ett avslut och en början. Och några klunkar svensk flaggpunsch från Finland. Imorgon är det Valborg igen. Vi kommer alla att sakna våra sammanhang. Tacksam att ha min familj nära. Tänker på dig som inte har det. Om du vill, kan vi hänga en stund imorgon i alla fall? Kommer vara en del av två firanden i år. Först en live-stream med Radio X3M, 18.15 svensk tid, 19.15 finsk tid. Klicka på länken för inbjudan till firandet och mer info. Sen klockan 19.30 firar jag från Halmstad som en del av Halmstad kommuns officiella firande med två låtar vi spelade in förra veckan. Detta kan du ta del av på Halmstad.se eller via Hallandsposten. Väldigt stolt att få vara med på båda dessa firanden. Hoppas vi ses där!
