Det brinner en brasa i kaminen. Solen har gått upp och havet är randigt av alla vågor från vindarna. Nu är jag hemma igen, på västkusten, med långkallingar på och fingrar som luktar eld. Dagarna och kvällarna (då leeever jag) i Norrbotten var superfina. Jag känner att jag hör dit med. En vacker känsla. Spelade med Norrbotten Big Band och det var verkligen kul att få lira med storband. Morfar hade varit stolt! Kom bra med folk på alla tre ställen. Växte varje kväll. Först Gällivare, sen Piteå och avslutningsvis Luleå. Kom till Gällivare redan kvällen innan gig. Körde efter vi va klara med rep i Luleå och det kändes helt perfekt. Var det nånstans jag längtade var det ju dit! Spelade på Folkets hus. ”Blodiga yxan” eller som det numera heter ”Blå Forell”. Och det var blått! Jag var den enda som stannade där och gjorde mig i ordning. Alla andra gick tillbaka till hotellet efter soundcheck. Fast, det förstod jag först efter ett tag. Det lät som fler var kvar, men när jag hörde peppande ”det är bra tjejer, kom igen nu ta i det sista” förstod jag att Folkets hus också var Gällivares gym. Blev ett rätt roligt sällskap att sitta och lyssna på medan jag la ögonskuggor och drog på mig spanxen. ”Men hej, Marie, du är då alltid först” och ett och annat ”heja heja”. Gällivare gick jag också omkring mycket i innan spelningen. Hade mamma i telefonen som följde med på en karta när jag berättade vad jag passerade. Mycket som förändrats, mycket som finns kvar. Som alla platser, på något sätt. Gick förbi mammas gamla skola som nu är museum och så ”Ettöreskyrkan” (här med vapenhuset i förgrunden), kollade utsikten från järnvägsbron… …och såg en buss som skulle gå till Malmberget och gjorde en spontanare och åkte dit. Mamma fick va kvar i örat hela resan dit också. Passande nog hittade jag en ”Carpe diem”-skylt i Malmberget - även om den kändes väldigt skev i det snart helt raderade samhället. Väldigt glad att jag fick se det. Behövde det. Och jag hoppas snart få komma upp igen för att ta del av resten, allt som finns kvar. Dagen efter Gällivare spelade vi i Piteå. Piteå hann jag inte se alls. Synd, det var längesen jag var där men egentligen måste man se det som bonus när man giggar om man hinner se något alls. Dagen gick åt att åka buss. Som den ofta gör på turné. Det är fascinerande hur mörkt det är uppe i norr under vintern. Kolsvart mitt på eftermiddagen. I Gällivare var det två timmar ”ljust”. Snart vänder det, men ändå! Vi kom fram lagom till soundcheck på spelstället och sen var det bara att göra sig iordning igen för gig. Mycket mer blev det inte av den dagen. Förutom ett roligt gig också, såklart, sen åkte vi till Luleå för att sova. Där bor de flesta i storbandet. Luleå hann jag också med att promenera omkring innan gig. Mobilen dog så jag lyckades inte fota som jag tänkt, men jag njöt desto mer av den torra kylan. Den är så ren, på något sätt. Sista spelningen för turnén var i ett utsålt konserthus i Luleå där även en del av min samiska släkt fanns i publiken. Det var så himla fint. Är så himla himla tacksam för vi fått kontakt med varandra!Otroligt roligt att få turnera med så många (omkring 30 pers!) och jag hoppas verkligen chansen kommer igen att spela både med Norrbotten Big band och sjunga med Eric, Graciela, Britta och Kerstin igen. Avslutningvis. Ska vi bara ta ett litet unisont ”eeeeeeh W O W?!!” till hur/att jag fick till håret i Luleå? Once in a blue moon!
