Nu är jag påväg till Luleå. Ska flyga dit. Både klimatångest och en nyutvecklad flygrädsla sen Rune kom gör mig lite tung i hjärtat, men tåget kändes tyvärr för otillförlitligt denna tid på året. Vågar inte riskera att fastna när jag har massa folk som väntar på mig. Ska upp till Norrbotten Big Band för att joina dem på deras årliga Soulful Christmas. Det känns jättekul. Trots min jazzbakgrund har jag inte sjungit så mycket med storband och det blir en ny erfarenhet och spännande utmaning. Hade verkligen PANIK när jag skulle packa. Huvudet har inte riktigt varit med mig idag. Gud, va jag ser trött ut. Inte konstigt. Sov inget inatt. Inte Wille heller. När Rune blev imponerad av fullmånen som lyste som en lampa på himlen ikväll insåg jag att det måste handlat om den. Hur som helst. Nu blir det några dagar borta. Spelar tre kvällar. Först Gällivare på torsdag sen Piteå på fredag och Luleå på lördag. Tycker alltid det är roligt att få komma uppåt och ser fram emot alla spelningarna, men det känns lite extra speciellt med Gällivare. Mamma växte upp där. Bodde på tre olika adresser innan hon tog sig mer och mer söderut för att tillslut landa i Halmstad så att det kunde bli mitt och mina syskons hemma. Ska ta dagen innan vi spelar och gå runt och titta. Var i Gällivare som barn, men det är ju en helt annan sak att besöka igen som vuxen. När man förstår saker och ting. Läser en bok just nu om en tjej som, genom att följa sin mormors fotspår, förstår mer och mer om sig själv. Den är bra! Spännande och fin om vanliga människors öde när andra världskriget bröt ut. Vetskapen att det härjar krig nu också gör boken otäckt nära. Det jag framförallt gillar med boken är hur det lyfter små detaljer, enkelhet huvudpersonerna saknar när livet vänds upp och ner. De starka band de har till sina familjer. Medärvda trauman. Rotlöshet och sökandet efter sin plats och sig själv. På nå vis. Jag vet inte alls hur det kommer kännas att se mamma och hennes familjs ”gamla hemma”, men jag är nyfiken att ta reda på det. Jag är ju, som ni vet, i en period där jag funderar mycket på vart jag hör hemma. Känns värdefullt att kanske bli påmind om att jag inte är den första som lämnat ett hemma för ett annat. Mamma gjorde det. Mormor. Morfar. Morfars far. Pappa. Farfar. Med flera. Det finns en sorgsenhet i mig kring hur platser som en gång betydde allt går förlorade. Mamma har förvarnat mig om att Gällivare börjar kännas tomt. Vi får se hur det påverkar mig. Känns i alla fall otroligt fint att komma dit och spela. Spelar på ”Blodiga yxan”. Ja, eller Folkets hus. När mamma va tonåring var det där man gick på disco och där blev det ofta slagsmål - med kniv. Därav namnet. Får hoppas just den biten har lugnat ner sig sen dess…
