Måste börja med att sucka lite. Det är väl ändå typiskt. Hur längesen var det sen sist? Alltså, för hela anledningen till att jag har blogg och sociala medier är väl för att kunna berätta när det händer något speciellt, tänker jag. Och ändå är det nu jag blir tyst. När allt händer. Ibland blir det tyst bara. Och nu var en sån period. Skivan slutfördes. Skivan släpptes. Turnén förbereddes och turnén inleddes. Det var ett enda långt tåg av att bara hinna med. Jag ska verkligen försöka återberätta om allt senare. Både hur jag mått och känner i allt som hänt och gjorts och rent praktiskt hur det går till att släppa skiva, för er alla som vill lära er mer, men det blir senare. Jag tror jag vänt ut och in på mig själv lite här och varit så utlämnande som det är både med själva musiken och alla intervjuer. Behöver vara tänka en stund, inte prata. Och fylla på med lite ny energi, vilket sker på vägarna. Foto: Robin OttossonNu är vi halvvägs in och är hemma för några dagars vila. Fysiskt blir man ju trött. För att kroppen inte skulle riskera att jag körde på i något standard av 120 i timmen drog den på sig en rejäl förkylning lagom till bilresan hem från hotellet igår. Nu mår jag bättre så nu har jag till och med börjat överväga att ta en dusch. Imorgon ska jag vara frisk, åtminstone så jag kan ta en promenad. Jobba kan jag acceptera att inte orka, men jag vill gärna röra på mig. Det är ändå rätt mäktigt. Kroppen vet då hur man gör för att garantera vila. Wille har också varit utslagen. Sen i torsdags för två veckor sen har vi varit igång, jag faktiskt sen i tisdags, med en ledig dag på måndagen för en vecka sen. Klart man är trött. Ändå var den här turnésvängen fantastisk. Helt magiskt att kunna spela så många kvällar i rad. Bekväma resor och möjlighet att sova ut på hotell flera morgnar. Och helt overkliga kvällar. För en publik som verkligen lyssnar, engagerar sig. Att jag får göra såhär?! Foto: Maja Karlström Välja mina egna rum. Spela hela nya skivan när den knappt varit ute så folk hunnit lyssna och så blir det såhär bra? Alltså, TACK! Foto: Maja KarlströmSåhär vill jag få turnera i framtiden också. I rum som kan skapa den här intimiteten. En ömsesidig respekt och kärlek för att vi alla tagit oss dit och vill göra en oförglömlig stund av det. Ett värdesättande av att ”det händer något” och ett konserten är god anledning nog att komma ut, det räcker liksom. Så man inte bara måste spela helger, utan spela flera kvällar i rad och slippa de längsta resorna. Få spela i folks hemman. Det är så himla fint att få göra det. Få komma såhär nära det riktiga. Hmm. Huvudet börjar tänka massa direkt. Två år kvar innan skolplikt, Linnea. Det säger alla ”passa på”. Men, vi GÖR ju det?! Och två år är ändå två hela år. Nog finns det tid för oss att testa oss fram och fundera ut en bra plan. Och framförallt löser sig allt alltid. Man ska njuta av allt som är - och nu är det såhär. Foto: Daniel StrandrothAnnars då? Jo, men annars är det bra med mig. Känner en pms on its way, men egentligen var nog kulmen förra veckan. Nu handlar livet om turnén och ska jag vara helt ärlig så är det rätt svårt för mig, här hemma i soffan, att förstå att det här är samma person som står där uppe på scen och får ta emot så mycket kärlek. Det är så schizofrent på nå sätt, att vi är samma. Men visst. Tröjan jag har på mig fick jag i Husum. Här hade jag den på mig i hotellhissen i Ö-vik morgonen efter och det vore ju askonstigt att jag ens var där och hade på mig en tröja med landskommunen Grundsunda om jag inte varit där och spelat?! Mmm. Det måste varit jag. Jag som stod där, inför ett utsålt Husumgården och fick stående, igen och igen. Jag ska inte glömma det (igen). Och publiken öste så nästan läktaren brakade ihop. Det var jag. Jag ska komma ihåg det. Känns bara helt overkligt nu. Och att jag knappt kan skriva om det. Den här turnén har varit så himla häftig. Jag måste tillbaka. På fredag är jag tillbaka.
