Dagarna liksom börjar och dagarna liksom slutar. Däremellan levs ett liv. Här i stugan betyder det att det tvättas lakan och utvuxna barnkläder som ska skänkas vidare. Det sitts i samma stol i samma kläder och kollas på samma utsikt och det badas. Livet på sistone har också inneburit första sprutan mot Covid, sinnesjukt god pizza som vi bakade i Murrikkan och fläderblomsplock i sommarregn. Idag handlade livet om bland annat det här. Jag har alltså grävt upp ett nytt trädgårdsland i trädgården. ”Nytt”. När jag var liten minns jag hur vi gick och plockade bönor här, jag och mormor, och nu ska de minnena skapas igen. Tomater och chili blir det mycket av, för det har jag mycket av, sen får jag väl åka till handelsträdgårdarna här omkring och köpa på mig lite mer om det behövs. Hade inte tänkt gräva ett trädgårdsland, men det var bara en så himla fin kväll där Rune lekte så bra på egen hand så det gick det nästan av sig självt. Helt slut i kroppen nu. Hängde med syrran på dagen och när vi kom hem vid 15-tiden körde vi på tills det var dags att få i oss lite middag och sätta oss och kolla fotbollen. Dagarna är ju så långa nu. Och varma. ”Dagens solceller” vittnar om det. Men, här spelar det inte heller någon roll om det regnat hela dagen för på kvällen blir det ändå sol och magi. Det är egentligen först vid 23-tiden man fattar att det börjar bli sent. Underbart är det. Nog längtar jag efter att vara ute och turnera sånna här kvällar kommande år, men tills dess njuter jag till fullo. Jaha, så nu har jag grävt. Kan nån vänlig själ säga vad jag borde göra nu eller är det bara att sätta ner plantorna och stadga upp?
