Detta inlägg är ett betalt samarbete med Mio och handlar om den stundande renoveringen av sommarstugan - och lika mycket, den stundande relationsräddaren i form av världens bästa soffa! Mitt paradis. Vint och skevt och alldeles, alldeles underbart. En plats där saker får vara som de är. Ha sin tid. Växa fram. En plats att må bra på. Här står jag utanför vår studio. Vår lilla kronjuvel. EU-pallarna utanför har fungerat överraskande bra som trall sen vi byggde förra året. Nästa år är dock tanken att den ska ersättas med en riktig trall. En som ska byggas ihop med själva sommarstugan. Jag kan knappt tro det. Det känns rätt pirrigt, om jag ska vara ärlig. Den stora renoveringen ligger runt hörnet. Nyp mig i armen, tack. Det händer. Det händer verkligen. Jag tog över sommarstugan hösten 2019 och redan första vintern testade vi vad de oisolerade väggarna gick för. Det var faktiskt helt OK. Så länge vi hade långkallingarna och värmefläkten på och eldade i kaminen var det faktiskt helt OK. Med det blev sommarstugan något mer än en sommarstuga. Sakta men säkert blev det ett andra hem. Jag kan faktiskt inte säga vilken årstid jag älskar mest här. I sommarstugan blir man så himla i nuet, som att bli slagen med en stor drivvedsskylt med Carpe Diem rakt i nyllet. ”Ah, det regnar - på med stövlarna så kollar vi in vattenpölarna!” Eller när tidiga höstens sol tittar fram och man kan öppna upp, sätta sig på terassen och bara ta in allt. Det liksom räcker. Drömmarna om renovering hade redan börjat snurra runt i min skalle, men när vi började bo i stugan ordentligt under pandemin tog det fart på allvar. Jag har prenumererat på inredningstidningar och sörplat inspirationsbloggar. Jag har fotat runt på varenda spelplats, café och hotell jag besökt. Framförallt har vi levt i stugan, bott in oss och såhär fyra år senare har en genomtänkt lista med det vi vill göra vuxit fram genom att vi låtit det ta tid. Det vi väljer att göra nu är sånt vi gör för att leva det liv just vi lever här. Jag är så himla glad för att vi låtit det ta tid. Det kan låta så enkelt, men när jag kollar mig omkring känns det som det är det svåraste av allt. Få andra gör det? Låter det ta tid, alltså. Det känns så himla synd. Många av tankarna vi hade om renovering innan vi bodde in oss har helt bytts ut mot andra. Hade vi bara kört på hade vi gjort massa saker i onödan, i värsta fall också gjort saker vi kunnat ångra oss kring i efterhand. Till exempel har det ju visat sig att de oisolerade väggarna inte varit så panik att göra något åt. Tack vare att vi väntade har vi kunnat landa i tankar på en ombyggnad och ombyggnaden i sin tur ersätter några av de oisolerade väggarna automatiskt. Hade vi isolerat först hade ombyggnaden inte blivit av och det hade varit förbaskat tråkigt, eftersom ombyggnaden kommer göra det ännu härligare att leva i stugan. För mig handlar allt vi gör med stugan om att investera i livet. Maximera hur vi lever vårt bästa liv där. Investeringar får kosta och de är meningen att vara länge. Därför vill jag att det ska vara genomtänkt. Och om man ska göra något man hoppas ska hålla en lång lång tid fram, vad är då några extra månader innan man drar igång? Jag kan förstå suget att få börja direkt. Herregud, jag möbler ju om varannan dag bara för nöjets skull. Och klart att jag ibland sneglat mot den bortrivna tapeten och tänkt ”ska jag inte bara riva bort allt nu direkt”, men jag är väldigt glad att jag lugnat mig. Den bortrivna tapeten påminner mig om bebisåren med Rune. Hur han var precis överallt och samtidigt ens prylar ingenstans. Hur han lämnade spår, som att det plötsligt knastrade om en förstärkare - och så hittade man en liten leksaksbil därinne. Eller, hur det en dag saknades en bit tapet på väggen. Efter ett tag återfanns den bland leksakerna. För mig är de där små grejerna som fina anekdoter som berättar om vårt liv. Det finns ingen stress för mig att ta bort ett sånt minne. Sen var det åter igen det där med att bo in sig, låta hemmet berätta hur man lever där snarare än att forma det efter hur man tror man lever där. Vår soffhörna till exempel. Nu står världens bästa soffa där, en mossgrön Harper från Mio. Precis samma som hemma i lägenheten, faktiskt. Enkel anledning, vi bara älskar den! Två år av VAB med trötta småbarnsföräldrar, inklusive själva ungen, så är det fantastiskt att den ser precis likadan ut fortfarande. Dessutom är den här soffan Svanen-märkt. Det är en så fantastisk kvalitetsstämpel och given för mig att leta efter när jag ska handla. Nån annan har redan kollat upp allt så man som konsument får det absolut bästa - på alla sätt! Och du förtjänar det bästa, kompis. Alltid. Tillbaka till stugan. När vi tog över stod dåvarande soffan (haha, låter som ett ex vilket tyyyyp känns rimligt med tanke på hur stark relation man ändå får till sin soffa) åt andra hållet och tv:n under hyllorna med DVD:er. Man såg tv:n från hela stora rummet. Minns till och med hur det var två tv-apparater i samma rum när jag var liten, morfar hade sin egen, och ofta visades olika program på dem. Lägg till minst tre ungar på det plus några vuxna som härjade runt med sitt. Det var inte ett tyst hus, som ni förstår. Det är det fortfarande inte och av att bo in oss har hela soffhörnan snurrat runt. Det har blivit jättebra! Rummet har fått en helt annan känsla. Nu är det soffan man ser från resten av rummet och hela soffhörnan känns så himla inbjudande. Snäll? Jag gillar sånt som känns snällt. Den viskar ”jag ska ta hand om er” och det är precis vad vi behöver nu. För nu ska vi alltså börja. Renoveringen. Det ska fortfarande kännas sommarstuga och 60-tal, det är jätteviktigt för mig, men allt ska rustas upp för 2023 och kanske ännu viktigare - allt ska rustas upp för framtiden. Plastmattan på golvet ska bli träplankor. Köket ska bli större. Matplatsen ska bli större. Fönstren ska lagas eller bytas ut. Vi ska göra om förråden. Det ska bli en hall. Usch, nu blir jag lite svettig i pannan ändå.. Bastun byter plats. In med en växthus-del. Trall. Lägga sten. Lägga om elen, just det. Tapetsera. Måla. Göra om våtrummen. Ni hör ju. Folk har gjort slut för mindre. Men äh, vi ska minsann klara det här! Allt känns ärligt talat så grundat och genomtänkt att alla kommande stressmoment och beslut faktiskt inte verkar lika hotande. Och det kan låta enkelt, men med en soffa att gråta ut, krama om och stänga av i har vi faktiskt förberett oss rätt bra för vad som än komma skall! Nu kör vi! Foton: Amanda Ekström/Tuggmotstånd
