Ligger i sängen och surar. Drog på mig en förkylning som liksom bara slog till. Ja ja. Tack och lov fick jag vara i studion i början av veckan och typ lite tack och lov även på att jag kände mig sämre när jag vaknade för då känns det mer ok att idag också ställs in. Kompis på besök, möten, plåtning, en filmgrej och en garanterat apkul releasefest. Det skulle känts värre att ställa in bara för jag vet att jag borde hålla mig hemma, om kroppen känts ok. Nu gör den inte det. Suck. Laddar för att ta promenaden till förskolan. Wille är och spelar in med Sara Parkman, en av de mäktigaste vi har, och har bilen. Promenaden blir det vare sig jag vill eller inte. Vare sig det är smart eller inte. Förskolan ligger 20 minuter bort om man går. Fick en garantiplats i januari och sen, lagom till att vi kommit igenom inskolning, fick vi plats där vi önskat med start bara någon månad senare. Mycket närmre oss, bra rykte och en riktigt ”ser guld ut på pappret”-förskola, men vi tackade nej. Tycker så mycket om pedagogerna där vi är plus att det kändes helt jäkla überjobbigt att bara fortsätta inskolning våren ut. Lagom till sommaren för att ta ungen därifrån och invänta en ny uppförsbacke i augusti. Dessutom är den där promenaden rätt perfekt för oss. Hunden ska ändå ut och vi är båda dåliga på att komma ut på bra promenader bara för promenadens skull. Bara dagar som denna det tar emot. Tror jag ska knata iväg en kvart tidigare eller så för att kunna pausa lite längs vägen. Ta den längre promenaden längs sjön och slippa backarna. Sätta mig på nån bänk och titta lite på glittret på vattenytan. Föreställa mig hur det skulle vara att bli gammal här. Det tror jag inte jag kommer bli. Jag vill bli gammal vid havet. Vid det vilda. En sjö kan aldrig bli så vild som havet. Vatten är inte som vatten. Däremot är det perfekt för oss nu. Och jag kommer nog aldrig helt lämna Stockholm. När vi blir gamla (snälla låt oss bli gamla) vill jag ha en liten lägenhet mitt på söder som vi kan bo i när vi är här. Rune skulle uppskatta det om han blir kvar här eller kunna ha den han också när han besöker. Och Wille kommer behöva det när han ska spela jazz. Han kommer aldrig sluta lira. Inte jag heller, men lägenheten kommer vara mest för hans skull. Han behöver asfalt under fötterna. Puls i blodet. Sorl på huden. Känna att han hör hemma fortfarande. Som den äldre mannen i Bilbao som vi träffade varje kväll på det som kom att bli vårt stammishak. Han bodde i huset och kom ner till pinchos-baren varje kväll för att läsa tidningen. De hällde upp ett glas vin så fort de såg att han kom in. Varje kväll pratade han om sin vackra hustru och så en kväll tog han med henne ner så vi skulle få träffa henne. Det var verkligen så. Att han tog med henne. Han ville att vi skulle få träffa henne. Se henne. Hon var nog lika gammal, men åldern var äldre på henne. Skör. Ändå så full av grace. Mannen tittade på henne med de käraste ögon jag någonsin sett. Han presenterade henne. Vi hade ett kort samtal på den lilla spanska vi kunde och han förklarade att han såg sig själv och sin fru i oss. Det är en av de finaste komplimanger jag fått. Vi fått. Tänk att få känna en sån kärlek livet ut? Tänker gärna och ofta på vad som ska hända när jag blir gammal. Det finns något trösterikt i det. Tiden bortom sorger som väntar. Bortom livsval och oro. Ett tillstånd som bara är. Mina drömmar och mål känns liksom inte lika intressanta som det som väntar därefter. Eller pågår runt om. Som idag, morgonen med Rune. Tog den eftersom Wille haft en precis lika rutten natt som oss andra (är det fullmånen nu igen?!) och jag ju ändå bara skulle va sjuk hemma. När mitt barn ber mig sätta mig bredvid. Eller när han sätter igång något resonemang han inte helt har tillräckligt utvecklat språk för att ta i mål. Jag är så jäkla lycklig att jag uppskattar de här så sakerna så otroligt mycket. Att det har blivit det viktigaste jag har. Jag visste inte att jag var kapabel till det. Snacka om att jag har underskattat mig själv. Ja, ja. Nu ska jag ta tag i promenaden. Har paket att hämta på kiosken från Tradera (köpt Duplo till Runes julkalender), men det får Wille ta hand om istället. Nu är det fokus steg för steg, bokstavligen talat, och sen ska vi ha Rune-fest när vi kommer tillbaka hem. Ta hand om dig och ha en fin helg, kära!
