Det är här det händer. Hur roligt det än kan va att träffa folk och göra saker på andra ställen så trumfar denna plats, och känslorna den skapar i min kropp, allt. Bara att titta på solnedgången. Låta tankarna komma, låta tankarna vila. De kan göra vad fan de vill. Jag är här nu och allt är bra. Jag är trött. Och skör. Så jag måste skratta åt det. I söndags, när vi åkte från sista lilla turné-spelningen i Molkom, började jag gråta när jag tänkte på den gamla gubben som satt inne själv på restaurangen i Mellerud när vi käkade lunch. Jag tyckte han va så fin där han satt med sin pizza och läsk. Något ömt, skört och starkt på samma gång över honom där han satt. Tänkte på ensamhet. Tänkte på tiden, livet. Hur varenda jävel levt och lever ett liv sprängfullt av saker som händer och känns och bara är. Hur lite man vet om alla man möter. Hur många man aldrig träffar igen. Vad meningen med allt är. Hur det verkligen inte spelar nån roll alls om det finns nån mening. Så jag grät. Wille kom in i bilen en kort stund senare och tog tillbaka mig till verkligheten med tio ölkorvar i näven. Det var så sjukt billigt, sa han, så han var tvungen att slå till. Jag älskar honom.Nu ska jag vila och bli mig själv igen. Dessa dagar nu, innan vi gör några spelningar på Orust jag, Wille och Anton i slutet av nästa vecka, kommer vara lugna. Vi firar midsommar med familjen, alla som kan, och så tänker jag bara laga mat och bada. Röra mig inom kortast möjliga radie. Bara vara i den här stillheten. Vakna till fåglarna. Somna till solnedgången. Äta en ölkorv ;)
