Tänk att det där är en vanlig bröllopslåt? ”Nu har jag fått den jag vill ha” av och med Olle Adolphsson. ”Tystnad. När slutade vi älska varandra?” sjunger man och så står bröllopsparet där och ska inleda sitt liv tillsammans. Men visst. I hear ya, Olle. Tystnaden finns där den också. Och den behövs. Jag har sett att ni börjat höra av er här och på mina andra kanaler om att jag varit tyst. En månad råkade jag se. Det var inte meningen. Det började som en ”hinner inte nu, snart, sen” för att liksom kännas helt märkligt att försöka lägga ut något. Ni vet (kanske), men en sån där grej att när det väl börjat gå lite tid så känns det plötsligt svårare för varje dag att göra den där enkla lilla grejen det var från början. Det växer. Och det blir svårt. Och jobbigt. Och okul. Min tystnad är både självvald och nödvändig. Jag behövde den. Jag blev så less. Det är en anledning. Less på att flödet var varannan bild selfie från valfri paradis ”jag är fan värd detta”-strand och varannan bild en dokumentation från naturkatastrof. Det där att konstant matas med alla som inte bryr sig ett skit. Parallellt med de som desperat försöker ta hand om skiten. Och så ska man reda ut vem man själv är i allt där emellan. Jag orkade inte. Sen har jag också varit trött. Fysiskt. Small lite i våras. Inte fullt ut, men skrapsår varnar om större sår om man inte skärper sig. Lugnar ner sig. Andas lite. Tänker lite. Men jag mår inte helt bra av att tänka för mycket heller så då blev jag ledsen. Ledsen för att jag tänker mycket. Det ska ni veta om mig att såhär är det. Det är inte värre än att det kommer ett album snart så jag slipper bära på skiten själv, men så har vi sista anledningen till tystnaden (tror jag) och det är livet. Det lilla och samtidigt största. Ta hand om och tas omhand. Jag har varit där. Varit där tills jag sagt godnatt, läst lite bok och somnat. Det har varit så fint att få vakna upp efter en sån dag att jag tog ett gäng till. Nu ligger jag i en säng på ett hotellrum i Helsingborg. Imorgon börjar HX-festivalen och jag blev jätteglad för att få frågan att även i år programleda studion. Min roll är mycket att hålla sällskap mellan konserterna och allt som händer. Wille är med så lite musik ska vi också få till, tänkte vi. Som en jävligt proffsig Insta live. Ska bli mysigt. Ett fint sätt att komma igång med allt igen. Och jag gillar ju att hålla sällskap. Och få sällskap. Så nu ska vi ses mer här. Också. Tack för ni orkat vänta på mig. Jag är redo att gå vidare nu. Tillsammans.
