Jahopp. Då var vi framme. Imorgon fyller jag år och som alltid är det nu jag summerar mitt liv det senaste året. Vad åldern fått vara med om. Yes sir, har jag ändå lyckats få som jobb att överdriva känslor och skriva ner dem så är min egen födelsedag INTE ett undantag. Snarare en trigger. Men ja, det är lite konstig känsla. Jag vill liksom inte säga att jag känner mig lite likgiltig för jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag behandlade min födelsedag likgiltigt (nån del av mig gråthulkade fram de där orden precis), men det känns lite ”thank you, next”. Det var inte helt enkelt att vara 34. Eller så var det bara inte som jag tänkt. Eller bara att det var som det var och jag vill ju faktiskt ha mer. Mera. Hur som helst.. Tack 34-åringen! Tack för ett ganska märkligt år? Ett sånt där ”jobbet ska bara göras, utdelningen kommer sen”-år. Minus jobben. Äsch, vet du? Jag tycker du gjorde det bra. Låt oss ta en sista tryckare, här och nu, sen lämnar vi det bakom oss… Det började i nån slags limbo. Pandemin hade på nytt börjat ta mark och allt ställdes in igen eller sköts fram. Sessions som aldrig blev. Jobb som krävde minst dubbelt så mycket förjobb för att förhoppningvis bli av. Hösten 2020 var dålig, kanske hårt sagt, men livet är rätt hårt. Skrev några låtar som kommer bli allvar av snart, men för mycket blev bara aldrig klart. Hatar det. Och själva Stockholm hamnade i kläm. Kom tillbaka från stugan för att just kunna göra lite jobb igen, leva lite liv, men det var ju inte dags för det än. Känslan av att vara på fel plats. Att tiden rinner bort. Bränner inne. Det var mörkt och kallt och fel. Frusna promenader med några vänner, men de flesta blev det inte något med alls. Åkte tillbaka till stugan över jul och nyår. Firade jul i trädgården med resten av familjen tills kylan blev för mycket och vi fick ta resten av firandet på FaceTime några mil isär. Vågade inget annat när jag jobbat med så många människor sista dagarna innan vi drog ner. Surade över att jag kunnat jobba med massa folk, men inte kunde fira med min egen familj. Förkylningssymtom gjorde även nyår, som skulle kompensera julen, till ett firande på distans. Du fick hantera mycket personlig besvikelse och olust och surhet, 34-åringen. Att du pallade? Hela jävla världen var besviken och sur. Det gjorde allt lite ytterligare tråkigt. Stannade i stugan tills förskolan satte igång. På grund av Covid tog inskolningen lång tid. Fick bara vara där nån timme varje dag, under tiden de var ute och lekte, tills barnet var redo att stanna själv och följa med in. Januari var en kall månad. Februari var en kall månad. Barnen kämpade ute i kylan. Vi kämpade. Vi vabbade. Och antiklimax infann sig. Nånstans, fast man innerst inne vet att det inte är så det funkar, tänkte man ju att man skulle vara igång igen när väl förskolan börjat. Jag träffade knappt andra människor fram till påsk. Ständigt ett förkylningssymptom på den ena eller andra som ställde in. Några tappra försök. Inget som blev färdigt. Frustration. Avundsjuka på andra som verkar hittat ett sätt. Nedstämt. Trött. Så kom våren och med de första fungerande förskoledagarna kom peppen och möjligheten att göra klart lite musik. Visioner fanns, men inte alltid vägen fram. Var rätt slut när sommaren kom och vi packade ihop oss för semester i stugan. Rätt slut är nog underdrift. Jag höll på att smälla, faktiskt. Inte att jag hade så mycket jobb egentligen, tror inte det men jag har en osund inställning till vad jag ska fixa så jag är inte rätt person att säga egentligen. Mycket handlade nog om att manegen var lite väl riktigt risigt krattad när jobbet väl skulle göras och det blev värre än det kanske hade blivit annars. Äh, det blev för mycket. Plus att en del saker jag bara föreställt mig som positiva inte bara blev positiva och den förlusten av glädje gör faktiskt lite ont. Däremot var min unge fantastisk. Och min sambo. Glatt mig mycket åt familj och vänner igen. Kommer leva länge på att vi sågs hela bandet och spelade in musik. Och så kunde vi ha ett litet litet kalas för Rune när han fyllde två. Det var magiskt. Sommaren var fin. Den var varm. Den gick fort. Vi fick kanske lite för lite tid för oss själva, eller så var det bara så enkelt att ”vanlig semester” inte är vår grej. Det blir så kort tid, plötsligt. Juni, juli, augusti swishar förbi och sen är det liksom över? Allt man skulle göra. Kom på mig själv med att bli en sån där ”allt som ska hinnas på semestern”-person och det gjorde att inget hanns med fast vi gjorde hur mycket som helst. Har nog lärt mig av denna sommar att jag mår bättre av att skita i allt under sommarmånaderna och låta det bli vad det blir. Jag vill ju hänga med folk och vad jag än tror innan sommaren börjar så kommer jag INTE vilja göra tusen projekt när jag hellre kan sitta och snacka skit med någon över en öl och solnedgång. Många öl och solnedgång blev det och det var ljuvligt. Samtidigt var det något som skavde. Vet du vad jag tror det var? Att jag saknade att gigga. 2020 var allt så special. Det blev det bästa av det och jag kände mig tacksam. 2021 blev på ett sätt en repris jag inte bett om. Jag ville inte ha lugnet, jag ville ha jublet. Inte stillhet utan fläng. I år fick vi leva en sommar ”som en vanlig sommar är” med semester i sommarstuga på landet när förskolan är stängd. Det är superlyx och priviligerat, jag vet, men det är nog bara inte för oss. Tacksam för att vi fick så mycket tid med familj och vänner och det kommer jag vilja ha jämt - men låt oss trängas i en turnébuss nästa år bara :) När förskolan började igen återvände vi till Stockholm. Få klart singel. Få till prod och mix. Omslag. Från all tid i världen till brådis. Pandemin började äntligen lätta i och med att fler vaccinerat sig och med det släppte äntligen restriktionerna. Jobbet som försvunnit kom tillbaka. Giggen kom tillbaka. Framtidstron och peppen att få klart grejer. Det har ändå varit segt att få till saker och känslan att min tid brinner inne har fortsatt av att sessions ställts in. När det handlar om jobb, alltså. I vanliga livet karpade vi skiten ur mycket och målade om massa hemma så vi nääääääästan är klara. Och vi började träffa våra vänner igen. Hemma hos varandra. Gud, vilken underbar grej det är alltså. Att gå på middag och bjuda hem. Allt man saknat… Och nu på hösten har kreativiteten och inspirationen verkligen vuxit av alla gig jag gjort. Fan, va jag älskar att sjunga. Att mötas. Berättelserna. Minnena som skapas. De fina känslorna har fött låtar. Format mina tankar, landat idéerna. Jag vet vilket album jag kommer släppa. Nu ska det bara bli färdigt. Och det är väl där vi lämnar över och det är dags för en pigg ”halvvägs 70”-åring att ta vid. 70 är ändå det nya 50, vilket alltså gör mig 25 igen?! NICE! 34-åringen, du började med rätt pruttiga förutsättningar, men höll ställningarna. Att du dessutom avslutar allt nu med att ge massa glitter för 35-åringen att göra något kul av. Alltså? Wow. Wow, bara. Som när man är slutkörd efter en vab-vecka själv, men ändå städar och köper blommor inför att sambon kommer tillbaka. För att du vill göra hen glad. Och för att du fan hade det i dig. Så känns det som du gör nu, 34-åringen. Och du hade det fan i dig. Unna dig en sista god natts sömn nu. Du är bäst! Puss på pannan <3
