Wille är iväg och spelar. Varit iväg tre dagar. Jag valde att vara i Stockholm för att kunna jobba när barnet är på förskola, men jag vet inte om jag gjorde rätt. Jag är inte så bra på att va hemma själv. Jag är verkligen inte det. Eller att hemma själv inte är bra för mig. Inte i lägenheten i alla fall. Här dömer jag så mycket snabbare, lägger skulden på staden. Va ju själv i Ugglarp också förra veckan, men jag minns inte att jag kände såhär då? Ärligt talat vet jag inte. Tänker i alla fall mycket på vad ”hemma” är för något. Det är det enda jag skriver om vid pianot. Känner mig inte klokare för det. Haft kompisar över på eftermiddagen. Sett till att vara social överhuvudtaget dessa dagar. Gjorde jobb som bara kan göras i Stockholm igår och fick genom det träffa kollegor jag saknat och i onsdags, när vi kommit tillbaka från Ugglarp, väntade en kompis med födelsedagsmiddag. Ändå blir det såhär. Fixade käk till Rune, men va inte hungrig själv och sen gick tiden till att göra iordning för kvällen, läsa bok och natta och så blev det ingen middag för mig alls. Kanske ska göra en macka? Kolla en komedi och lura mig själv att skratta lite? Hör grannen ovanför. Tillbaka i den ensamma känslan och skäms lite över det. Det kändes ju så bra sist? Vår lägenhet är verkligen fin. Vi har gjort den till vår. Mitt barn sover i rummet intill och är, på riktigt, allt jag behöver. Varför varför varför kan jag inte vara nöjd så? Är det hösten? Mörkret? Allt tungt på nyhetena och i sociala medier? Behöver jag ett hemmaprojekt? Jag har alltid varit rastlös med mitt boende. Möblerade om jämt som liten och bytte rum flera gånger. Kanske kan hjälpa med något litet bara, som kan göra vintern lite mildare mot mig? Eller är det bara så, bor min själ inte här längre?
