Sjukt?! Jag minns när folk sa det om 25, att man va närmre 30 än 20 och jag tror (vem fan minns korrekt 10 år tillbaka i tiden?!) att jag inte tyckte det kändes så himla sjukt. Fem år va ju lång tid på den tiden. Kände mig nog väldigt safe med det. Att fylla 36 känns lite beklämmande (?) på något sätt. Dels känns det faktiskt helt sjukt att va närmre 40 än 30. 40 är ju riktiga vuxna. Måste jag snart känns mig som en vuxen? Vad fan är det? Och dessutom sa precis Wille ”godnatt, 35-årin…” och stannade upp mitt i för att bara dubbelkolla med mig att det ”visst är det 35 du är, va?”. Jag insåg att jag nog både sagt och trott att jag är 36 flera gånger trots att jag ju bara ÄR 35. Stackars 35-åringen. Hon har inte fått vara sig själv fullt ut, eller inte setts som det. Inte ens av mig själv som gått och sagt att hon inte finns. Och det är nog, tyvärr, en rätt bra beskrivning av livet som 35. Det har känts lite svårt och jag har nog inte helt tyckt om det. Inte helt tyckt om mig. Tyckt lite synd om och tyckt lite illa, i perioder. Det har självklart inte bara varit såhär, men jag betar av buhu-delarna först så kan vi sluta med pepp m’key?! När jag fyllde 35 var vi fortfarande (eller än en gång, om man tänker att det magiskt var borta under några veckor) i pandemi. Födelsedagen blev en tur och retur till Ekerö för att misslyckas med en hämtning av blocket-köp för den inte fick plats i bilen och sen jobbade Wille på kvällen. Va ändå en fin dag, åt älsklingslunch och hängde med älsklings-Rune, men lite som hela året va det nån touch av lite för mycket meck för att spontant kunna säga att allt varit toppen. 35-åringen har kämpat med tiden. Musik som skulle bli klar blev bara inte klar och deadlines flyttades inte en gång utan flera. Ni vet känslan när man tycker man inleder varje mail med ”förlåt att jag svarar så sent”. Den känslan har detta året haft. Sen släppte pandemin och jag skulle få ge mig ut på turné igen, vilket var underbart, men inget fullt band hade jag och tekniker hoppade av och logistiken att få ihop allt var rätt mycket en jävla bajsmacka. Det blev en rejäl ketchupeffekt när pandemin släppte. Massa jobberbjudanden och mäktiga uppdrag även utanför musiken som att få prestigejobbet att vara avslutande sommarpratare och spela in ett nytt tv-program som kommer senare. Samtidigt musiken som aldrig blev klar hängandes över mig. Och så hände massa annat. Och min son var en tvååring som skulle bli treåring vilket är en ålder som i sig är en jäkla dröm att vara i och inte vilja missa för något. Ketchup ketchup ketchup på alla fronter. En lyx, alla har inte ketchup hemma, men nästan så jag har lite beläggning kvar på tänderna och efterklokheten funderar på om jag tog mig ann något för mycket. Har känt mig lite nära väggen. Kunnat ana panelen, anat mina varningsklockor. Sovit för dåligt, alltså. Stressad hjärna som vägrat tystna. Samtidigt hade jag inte velat ha något ogjort. Det är inget jag ångrar, tvärtom känner jag en stolthet, men att försöka hinna med så mycket tog rätt mycket av krafterna och gjorde mig lite svag. 35-åringen var tuff som bara sprang på alla bollar. Som en ”ny på jobbet”. Det orkar man ju dock inte vara hur länge som helst, speciellt när man inte är ny på jobbet och det kunde vara rent av knäckande ibland när det bara inte funkade eller gick ihop när jag både hade erfarenhet och kunskap om hur man får till det. När jag hoppade in som ny programledare under Misikhjäpen förra vintern kände jag mig inte riktigt ha rätt att ta emot publikens applåder vid utsläppet. Som om jag fuskat, nästan, fast jag inte hade det. Att jag inte riktigt gilldes. Den känslan har kommit och gått över hela året. Att jag, trots att allt var mycket svårare att få till, inte lät mig känna att jag gjort mer jobb. Att jag klarat mer. Och det var taskigt och oförtjänt och inte rättvist. Det var först som 35 jag kunde börja förstå hur det är att ha karriär och familj samtidigt. Det har ju inte riktigt varit ”på riktigt” förrän nu due to pandemin. Det är inte helt enkelt. Huvudet har trott jag haft tid som före barn, men så är det såklart inte i verkligheten. Mmm. Det blev verkligen mycket på samma gång och 35-åringen hade säkert mått bra av att ha gjort som så många andra när pandemin släppte och bara skrikit ”nu skiter jag i det häääär”, glömt allt kring sin klimatoro och dragit på charter, all inclusive, för att kära ner sig i nån Carlos och börja jobba med hans solstolsuthyrning. Den stundande 36-åringen är tacksam att hon inte gjorde det. Hon ser 35-åringen på ett sätt 35-åringen var oförmögen att stundtals göra själv och vill lyfta fram 35-åringens mod och den fina förmågan att förlåta. När det inte gått som det ska eller var tänkt har hon förlåtit sig själv, det är fint och viktigt. Och sen har 35-åringen också sett till att 36-åringen har en helt otrolig studio att få fortsätta jobba i. Ett halvår av bygge. Med allt vad det innebär av stress, beslut, pengar, rädsla för det oåterkalleliga. Mitt i allt annat. Herregud, det är helt fantastiskt! Att det blev så bra?! För här snackar vi inte ”så bra - trots allt” utan vi snackar ”så bra. Punkt.” Den ser jag verkligen fram emot att få fortsätta vara i nu. Det är så inspirerande att vara därinne. Skriver massa nytt. Hela tiden. Det blir bara så. Så, tack 35-åringen för att du fick ihop allt. Du känns som en sån där som folk aldrig fattar är den som gjort allt och som står tyst bredvid istället medan nån annan, utan problem, tar emot hyllningarna. Så hör mig nu. Tack. Från hela mitt hjärta, tack. Du var mäktigare än du kunde känna själv. För det vill jag säga förlåt. Förlåt för tvivlet du kände. De dömande blickarna spegeln gav. Att du kände dig ful och otillräcklig när du såg dina mörka ringar under ögonen. Där hade du behövt känna stöd och kärlek. Jag lovar att ta hand om 36-åringen bättre. Omfamna all ny musik. Prioritera mig själv. Säga nej och ställa krav. Eller bara kort och gott - vara lite mer rimlig. Ta tillvara på det du gjort på sista tiden i att leta rätt på folk som kan avlasta så jag inte gör allt själv. Omfamna att det är en ny tid nu, där jag inte har samma möjlighet eller lust att göra allt jag gjort tidigare. Fylla på mitt team. Delegera. Och jag ska verkligen ta tillvara på den här otroligt fina känslan jag har haft under mycket av hösten för att jag låtit mest tid gå till att skriva musik och spela in. Det tog lite tid att komma in i det, men tillslut va det som att kroppen vande sig och ställde in sig på kreativitet-mode och jag vet inte om jag någonsin varit såhär inspirerad och skrivit såhär mycket på kort tid tidigare? Det har verkligen varit häftigt att ge det fullt fokus, inte ha massa andra uppdrag samtidigt och såklart också väldigt bidragande till allt bra - vår egen studio på en plats där inte så mycket annat stör heller. Bara va i moden, inte störas av något. Sicken lyx att det är här 36-åringen får starta! Och hon får med sig allt du samlade ihop och lärde dig åt henne, 35-åringen. Det var kanske lite otacksamt att vara 35, men jag är väldigt tacksam för dig. Tack <3 Det ska bli fint att bli 36!
