Hade en så otroligt fin helg. En jag känner jag måste komma ihåg. En fylld av att träffa vänner. Rune fick gå på kalas, vi hade kompisar över på middag och så var jag på konsert. Faktiskt började helgens tema ”kompisar”, som helgen nu fick som tema, redan på E4:an upp till Stockholm på fredagen när vi blir omkörda av en bil som visar sig innehålla två kompisar som, precis som oss, pendlar mellan stuga och lägenhet. Vi tog av vid nästa rastplats och fick en snabbdate innan de behövde snabba sig vidare mot rep i Stockholm och vi behövde utforska en lekplats. Blev en sån jäkla fin överraskning. Gjorde sista timmarna kännas som en klackspark. Och sen fortsatte alltså hela helgen med att träffa människor som gör mig så lycklig. Konserten i lördags. En kompis jag gick folkhögskola med, men vi bor i olika länder så vi har inte sett mycket alls sen vi slutade för 14 (!) år sen. Senast vi sågs var nog 2014, vilket är sjukt längesen i sig. Och ändå blev det sådär, att det knappt kändes som tiden passerat alls, när vi sågs. Egentligen har allt hänt sen dess, ändå är allt som då. Fick mig att tänka på begreppet ”nära vänner”. Trots att vi inte alltid finns nära varandra så är vi nära varandra ändå. Och kommer alltid vara. Det är jävligt mäktigt ändå. Gick på konserten med en annan sån kompis. Vi gick också på folkhögskola. Många av mina nära vänner är folk jag lärde känna under folkhögskola eller däromkring. Jag antar att det var en viktig tid och plats för mig, där jag fick blomma fram vem jag är och de som hjälpte mig med det kommer alltid vara kvar. Vänner som är som familj. Familj som är som en del av mig. Lyckan! Ja, för fan. LYCKAN! Jag menar, såhär lycklig var jag 02.10 när jag kommit hem igen i lördags och då ändå med vetskap om att jag skulle upp med Rune bara några timmar senare. Jävla go känsla ändå. Det är en jävla go LYX att ha nära vänner. Känna sig nära med andra. Känna att andra är viktiga och att man är viktig tillbaka. Hela helgen genomsyrades av det. Kompisarna vi hade över på middag är barndomskompisar till Wille som jag ser lika mycket som mina egna kompisar sen länge, snarare än att det är ”genom Wille”. Men han kände dem såklart först. En av dem har han känt sen bebis. De var grannar, gick samma dagis och har förblitt jävligt tighta. Tycker det är så himla häftigt att de har varit nära vänner hela livet. Det trodde jag nästan inte gick, att man kunde träffa så rätt så tidigt, men jag ser det med Rune också. Kanske är det som med mig och mina syskon? Wille och Rune som inte har några kanske tidigt hittat den självklara närheten i kompisar istället? Äh, jag vet inte, har såklart ingen aning men Rune har i alla fall också nära vänner redan. Han är drygt tre år, men det känns verkligen som man kan kalla det för nära vänner ändå. Der verkar liksom vara samma sak där. Kalaset i helgen var för en av dem. När Rune började förskola förra vintern blev han väldigt snabbt bra kompis med två andra barn. Vi snackar inte ens fyllt två år. Det ena bytte sen förskola efter sommaren så de hann inte vara så mycket tillsammans på förskola alls egentligen, speciellt med all vab, men ändå är de fortfarande väldigt viktiga för varandra idag. Och självklara att prata om vid matbordet, leka att det är dem i böckerna vi läser och att finnas på varandras kalas. Det är väldigt fint och häftigt att se. Så små, men ändå inte när det gäller något så stort som vänskap. Gud, va vore vi utan våra nära vänner?
