Hängt med Sandra, en kompis som känt mig sen jag var ett stort barn. Tacksamheten att ha någon i samma stad som genomkänner en. Alltså verkligen känner en. Man är ändå den man är, hur stor man än förväntas vara i både sina egna och andras ögon.Kollade stand up. Så skönt att få skratta en kväll. Riktigt tuff pms som tog slut med mensen som kom i måndags. Tog på mig vit kostym för att fira. Fuck it, liksom. Mensen är en jävla välsignelse. Låt det flöda. Annars har jag lätt till tårar just nu. Även utan pms. Förbereder mig på avsked. Har kanske nånstans tagit det redan, vilket jag både hatar och försöker acceptera. Det blir så. Det har blivit så. Kommer åka till Halmstad nästa vecka och vara nära. Kanske är försent. Jag vet att jag ändå är nära för henne, men för min skull. Försöker intala mig själv att det är okej. Försöker acceptera.Turnépremiären var fantastisk. En så himla fin första helg. Allt jag behövde. Allt jag önskat. Nu gör vi tolv spelningar till och jag tackar den där uppe, om där nu finns nån, för att jag får sjunga. Bara sjunga. Gud. Jag hoppas ärligt talat att du finns däruppe. Så du kan ta emot mormor, i alla fall. Hon litar på det. Litar på…dig? Backstreet boys på radion. Minns en Valborg i Vilshärad. Jag hade tagit med deras senaste skiva till förfesten. Minns hur berörd jag blev när Kevin sjöng i ”Show me the meaning of being lonely”. Tyckte texten var så enormt sorglig, tyckte det faktum att Kevin typ inte fick sjunga mer var så sorgligt - allt blev bara så sorgligt. Låten handlade om mig, så var det bara, och det blev såklart aldrig något med han jag messade med den kvällen heller. Sandra kände mig då. Krusbärscider och Pepino med persikosmak. Cykelresor på pakethållaren. Sova över på madrass. Hålla varandras hår. Sorg var något annat då.