Lyssna inte på mig. Jag har tagit allt för givet. Jag ba.. Fan. Ibland känns livet så otroligt skört. Som om det passerade under tiden jag funderade på hur jag ville leva det. Det är något vackert med skörheten, men framförallt är det bara - skört. Kan få panik över det ibland. Inte få luft av tanken på hur lätt det är att förlora någon. Inte hinna tala om hur mycket jag älskar de jag älskar. Bli förbannad på mig själv för att jag är för dålig på att säga det. För snabb på fel saker, fel känslor. För långsam på att släppa och gå vidare. Bilderna scrollade jag fram i kamerarullen och är från kvällsbadet igår. Nu är vi i Norrköping. Rullade in med husbilen vid 13-tiden. Åt väldigt god fiskgratäng backstage och jag hör hur soundcheck börjat borta vid scenen. Kommer lunka in lite senare, som vanligt, låtsas att kroppen mår precis som den brukar när den lunkar in sådär och att jag inte suttit och skrivit detta precis nu. Det är något ledsamt i mig som bara måste ut och när jag inte har ett piano kring mig får det skrivas här. Förstoras här. Stanna här. Så jag gör när jag skriver låtar också. Det är alltid något som behöver komma ut innan jag börjar. Något som blir värre än vad det kanske är under tiden och sen efteråt, ja, då är faktiskt detta något mycket bättre. Det är bara så jag funkar och att skriva av mig är sättet jag hittat som hjälper mig allra bäst. Andra reser över jorden, hoppar bungy jump... Jag är inte så vild. Och - hur motsägelsefullt det än kan låta så är jag väldigt glad och peppad på att få spela ikväll. Där får jag leva ut allt inom mig, även det jag inte visste gömde sig där. Sjunga ut mitt hjärta, skrika ut min eufori och skrika ännu högre för mitt vemod. Springa runt, hoppa, klättra, dansa, svettas. Leva. Wille spelar på pukorna. Paulina känner på basen. Jag ska nog gå dit nu. Vi ses 19.30 på Hugo Parkfestival. Puss.
