"Vill bara leva när jag lever Jag kan va efterklok som död Allt måste hända Det kommer smälla Snälla, jag vet Men det är sån som jag är" Jag tänker inte gå miste om livet för att det gör ont ibland. Jag vill komma ihåg det. När jag påbörjar projekt jag inte vet om jag kan slutföra. När jag visar hela mig. När jag blir arg. Ledsen. Gladare än gladast. När jag står där, mitt i röken, efter att ha blivit bränd. När sorgen är för tung. Jag måste leva. Och när man lever fullt ut - det är också då det gör som ondast när det går sönder. När det inte blev som det var tänkt. När någon ljög. När något dör. När livet händer. När livet smäller. Jag måste få älska utan att vara rädd för att bli sårad. Jag måste få kasta mig ut och lita på att jag landar på något sätt. Och om jag inte gör det, om det bara gör jättejätteont, så tar jag hellre det än ingenting alls. Smärtan betyder ju att jag fick uppleva allt det där vackra också. Eller åtminstone försökte. "Den som har flest känslor när man dör vinner". Är det någon tävling jag fortfarande är intresserad av att vinna, så är det den. Att ha levt mest när jag dör. Sen spelar ju ändå inget någon roll.
