Det är ingen skön känsla i kroppen just nu. Det är ärligt talat ett kaos av massa olika tankar som skapar den. En krypande känsla. Rastlös. Illavarslande. De olika tankarna är som ett gäng personer som försöker få min uppmärksamhet på olika sätt. Som att nån skriker, bara skriker rakt ut, och samtidigt nån annan som klappar på huvudet. Lilla gummar-mig. Som att nån står och nickar bestämt åt allt jag tänker och inte bara håller med utan verkligen känner allvaret. Samtidigt nån som himlar med ögonen och tycker jag är en jävla hycklare som ändå gör samma sak som de jag kritiserar. Som att nån inte orkar höra mer. Som att nån annan gett upp. Och en sista vill bara ge mig en kram, men vågar inte riktigt för allt känns bara så konstigt. Allt handlar om valet. Idag är det val.Jag försöker akta mitt sinne från att bli för svart. Går sådär när jag kollar runt på kollegors sociala medier och gång på gång får fördomarna bekräftade om hur få killar som säger något. Deras flöden är mest fyllda av skryt, snygga poser och en livstil som ska kännas onåbar och lockande. Jag blir inte lockad nånstans. Jag tycker den känns plastig, uttänkt och grund. Blir så besviken. Och direkt också besviken på mig själv. Jag har suttit rätt ofta på sistone och suktat efter att kunna vara helt opolitisk. Få bara vara min profession. Valde att göra ett sommarprat som inte var politiskt eller argt. Jag ville få säga något annat, jag står för det. Inte känna att jag måste ta ett kollektivt ansvar jämt. Men såhär, med rädslan för vad nattens valresultat säger, blir jag ändå besviken på mig själv. Att jag inte använde forumet där jag skulle kunnat nå någon utanför min egen ”klick”. Jag ville bara få vara som en av killarna, faktiskt, få säga något bara för min egen skull. Nu, när jag ser killarnas tystnad eka som vanligt, blir jag så jävla besviken. Hur kunde jag glömma? Jag vill ju inte alls vara som killarna. Deras upprepande ekande tystnad. Fan, alltså. Jag tycker inte om den. Vågar de inte möta det eventuella motståndet i folk som kommer tycka annorlunda? Vill de inte riskera att nån tycker illa om dem och att de förlorar i popularitet? Och visst, *inte alla män* såklart och det finns mängder av kvinnor som är tysta också. Jag ser dem också. Några av dem säger aldrig något. Några är sånna där som bara säger något när de gynnas själva inför till exempel ett albumsläpp eller nån hashtag trendar. Att de är tysta nu, när det gynnar hela Sverige.. Jag hejdar mig själv. Som att nån i huvudet som tänker på min karriär och vet att vem som helst kan läsa det här tycker jag ska bli lite mer så själv. Mjuk. Ofarlig. Kom igen, chilla lite nu för fan. Va inte så svart och vit. Och världen är större än sociala medier. Men alltså. Jag kan, kan, KAN INTE förstå hur nån kan välja att inte vara med och bidra när det är val och man faktiskt har en plattform som har makt? Som man annars använder bara för att få, få, och åter få. Jag KAN INTE.Den i huvudet som står och nickar uppeggande. Och den som tycker jag är en hycklare. De håller på i bakgrunden. Den som bara skriker också, men den är ju utom räddning och just nu är jag inte stark nog att hjälpa den. Lilla gumman-tanken tittar sådär obehagligt översittande på mig. Drygt. Den tycker jag borde förstå. Det har synts tydligt på olika mätningar att kvinnor och män röstar väldigt olika. Den tanken drar gärna en parallell mellan mätningarna och de olika engagemangen jag sitter och eldar igång mig på. Vi firade 100 år av kvinnlig rösträtt för bara några år sen. Förändring måste krigas för. Men alla är inte beredda att kriga och ärligt talat, alla är väl inte intresserade av förändring heller? I alla fall inte samma förändring, säger den som lilla gummar-mig, och den försöker säga massa mer men jag lyckas stänga av en stund. Fan, det är så många tankar samtidigt att jag inte vet ut eller in. Den som inte orkar mer börjar prata med en lugn, behaglig röst och vill få mig att förstå att allt inte kan vara politiskt. Alla ska inte vara politiska. Att jag har rätt när jag bara vill vara min profession. Va fan ska alla artister jämt tycka så jävla mycket?! Det är inte för tycker de följer dig. Det är för din musik. Eller att de gillar dig som person. Låt det vara bra så, liksom. En paus från allt annat. Då riktar den som nickar skarpt in blicken i min och menar att allt är politik. Att säga att man inte vill vara politisk är i sig extremt politiskt och som att inte förstå att man simmar runt i en perfekt uppvärmd pool av sina egna privilegier. Den som inte orkar tycker jag ska backa lite. Lite på folk. Medmänskligheten. MEN DET ÄR JU JUST DET, skriker plötsligt den som bara skriker! VAR FAN ÄR MEDMÄNSKLIGHETEN?! DEN ÄR VÄL FÖR I HELVETE INTE TYST? ELLER ARTIST?? Det är ju inte det… DET ÄR JU INTE DET?! ÄR DET EN GÅNG MAN VERKLIGEN BARA ÄR MÄNNISKA… Alla andra tankar tystnar ett tag. Sen sätter det igång igen och så börjar alla tankar bråka om ifall jag ska lägga ut detta eller bara radera allt. Som de håller på... Den som gett upp gråter och äter en macka. Säger ”tur du inte blir politiker, du ändrar ju dig hela tiden” med mat i munnen. Den fnissar till efteråt. Gud, va skönt. Den som gett upp kanske inte är helt förlorad ändå?Så kommer tillslut den som bara vill ge mig en kram fram. Säger ”skit i alla andra nu”. Har du röstat, frågar den mig? Ja, svarar jag. Och så får jag en kram.
