Foto: Mira Wickman Jag vet att jag inte skrivit så mycket om vad jag tänker på, på länge. Jag liksom orkar inte. Ger det ett försök här, pang på bara, och va beredda på att det inte är ett glatt inlägg. Läs bara om du orkar, typ. För jag vet att man inte alltid orkar. Det är så mycket tunga saker överallt, ständigt i flödet, utan att det känns som något blir bättre. Det blir det ju, såklart måste det bli det, men jag stångas med känslor kring ifall jag bara måste acceptera hur det är. Ska även Rune växa upp i en värld där hans kön avgör saker? Det han får med sig. Det han får emot sig. Jag vill inte det. Samtidigt är jag trött. Jag älskar mina vänner som höjer sina röster, påminner om kampen och vägrar stanna upp, men jag orkar inte själv. Inte just nu. Att skapa en förändring. Jag vill det, tro inget annat, men jag blir ledsen av att förstå att jag mest bara pratar till de redan frälsta. Även här, tror jag. Sociala medier funkar ju så. Du följer det du vill följa. Inte det du kanske hade behövt, för att få lite bredare synfält. På Instagram är 84% av mina följare kvinnor. Kommer ofta på mig själv att slänga inlägg jag tänkt lägga upp för att det ändå känns som alla liksom redan vet det där eller ändå sett på någon annans konto. Vill inte vara ännu en papegoja som bara försöker upprepa det som andra säger så mycket bättre. Samtidigt förstår jag ju att det är viktigt. Att inte bli tyst. Fan, alltså. Påminns om att jag saknar scenen. Spela på stadsfester där en del av publiken inte alls är där för min skull. Där kan jag ju nå någon. Prata med även de som fan aldrig skulle vilja prata med mig annars. Tack vare att nån skön snubbe spelar efter. Hamna i diskussioner. Bredda mitt eget synfält. På internet kan man följa de sköna snubbarna utan att behöva riskera att möta mig. Och jag ser till att undvika dem också. När man inte måste är det skönt att slippa, typ. Fastnar i att jag inte vet vad jag vill längre. Vill att mina konton är ärliga, samtidigt suktar jag efter peppen och bestämmer jag att hey, då är jag väl peppen bara? Så lägger jag ut något glatt och det känns bara helt fel och navelskådande när så mycket tungt flödar omkring samtidigt. Blä fucking hä. Dessutom är jag i en skrivarperiod. Som. En. Svamp. Suger åt mig av allt, tar åt mig av allt. Skojar med mig själv där vid pianot att det var mycket lättare att vara i skrivarperiod när jag var olyckligt kär eller hade något ex att hantera. Hjärtesorg är så extremt ”tunnelseendigt” och det kan nästan vara omöjligt att ta in yttre faktorer innan egna skiten är utredd. Nu finns det ingen skit att hantera, tvärtom så är allt så bra (tack) att jag bara får skiten utifrån. Lägg på att jag blivit mamma. Ny nivå av rädslor. Vad mitt hjärta måste skyddas mot hinner jag inte ens komma fram till för nu går jag omkring och är rädd över vad jag inte kommer kunna skydda mitt barn mot. Och fort blir det mörkt. Försöker skriva om det i min musik. Få utlopp där. Vi får se vad det landar i. ”Du får det att handla om henne Fast det aldrig fick handla om henne - då” I dagarna har jag läst om rättegången mot (ännu) en man som dödat en kvinna precis i början av livet. Röster uttalar sig om det grova våldsbrottet. Vad som gjorts mot kvinnan. Beskrivningar om sorgen i rummet. Jag går sönder av det fruktansvärda som hänt och blir samtidigt besviken över var fokuset hamnar. De beskriver kvinnans relation till förövaren och hennes kropp står till förfogande för bevisningen. Nu handlar allting om henne. Fast det aldrig fick handla om henne - då. Och förstå mig rätt. Självklart ska det handla om henne. Hennes liv, drömmar, skratt. Låt det eka! Men jag slås av hur lite fokus mannen, förövaren, får när rubrikerna och artiklarna just ska handla om det han gjort. Hans blick som borrar ner sig i bordet tas upp, annars upplever jag honom som anonym i texten. Han som orsakat allt. Förstört allt. Så brukar ju också rubriker vara formulerade när det som inte får hända händer. Som i Nina Rungs exempel här. Den här rubriksättningen är helt sjuk, tycker jag. Läs hela inlägget av Nina på hennes instagram. Jag tycker hon är fantastisk på att sätta fokus där det ska vara. I dagarna har jag tänkt mycket på det där. Var fokus ska vara. Hur vi fick lära oss självförsvar i högstadiet och mamma köpte överfallslarm som jag fortfarande har kvar nånstans. Minns också när nån visade mig hur man kan sätta nycklarna mellan fingrarna när man går hem själv och jag blev alldeles lycklig så smart det var. Även fast man inte skulle gå hem själv. Alla visste. Men vem fan hade råd med taxi plus att om jag tog bussen skulle jag ändå behöva gå genom en tunnel innan jag var hemma så då kunde jag lika gärna gå hela biten. Alla kvällar pappa fick komma och möta. Alla sms om att ”jag är hemma nu, tack för ikväll”. Alla killar jag sett som våldtäktsmän när jag mött dem på gatan en sen kväll för att pumpa igång adrenalinet OM det faktiskt skulle vara en våldtäktsman. För det var så, är så, man gör. Sätta hårt mot hårt. Som om hårt vore det bra. Det vi vill eftersträva. Pratade med en killkompis om det igår och han berättade hur han alltid saktar in om han är ute själv och börjar komma för nära en tjej framför sig. Världens jävla snällaste kille. Spelar ingen roll. En dåligt upplyst gata och han ses som sin motsats. Och jag var faktiskt med om det i helgen, en kille som uppenbarligen fått de slängda blickarna mot sig tidigare. När vi närmade oss tog han av sig huvan för att jag tydligt skulle se hans ansikte. Han ville göra sig till en person. Andra har gått till andra sidan gatan när de börjat knappa in. För vi har lärt oss sen vi var barn att det är bara såhär det är. Det gör mig så ledsen. Att det bara får fortsätta. Hon står med nycklarna redo i handen Missade bussen och taxi är dyrt Sluter en pakt om att messa varann sen Pussar och kramar och så tar hon vägen över parken Hon och blommorna på marken Han har inte ens ett namn men Hon är tidens nya anthem Tidningarna skriver ner det Tydligt är sättet vi ser det Parken, va fan är det med dig?! Du förstår väl nu att det är ditt fel Alltså, jag vill verkligen inte ha det såhär längre. Så mycket som man bara accepterar. Läste om övergrepp inom hockeyn. De fullt accepterade. Och som finns på så många fler platser än så. Minns när min brorsa kom hem från ett läger eller cup med sitt pojkfotbollslag och lärde mig om vad ”olla” var. Makthierkierna. Mobbingen. Den som inte accepterar blir förnedrad. Och så är det inom min bransch också. Machokulturen premieras. Oavsett kön. De hårda. Får allt. Men, sen när något hänt handlar allting om den som blivit utsatt. Inte den som utsatte. Den kan backa in mot väggen och smyga därifrån. Skyddad av makt och framtida pengar. Den som blivit utsatt blir märkt. Kanske sedd som lite ostabil? Missunnsam? Svag? Fy fan, va skadligt det är. Fy fan, vad jag vill skydda mitt barn från det där. Ge honom det mjuka. Veta att världen också vill ge honom det mjuka. Kommer världen vilja det? Kommer han vilja det?
