Såg ni bilden på världsledarna efter G7-mötet? Tyckte Greta Thunberg gjorde en väldigt bra poäng när hon kommenterade den på sin Instagram. För mig är det samtiden i ett foto. Ingen tänker långsiktigt längre. Alla tänker bara på sig själva. Och på vad som vore bra för en - just nu. Spelar ingen roll om man haft stora ord-diskussioner om allt man vill förbättra om man ändå inte agerar därefter. Ett möte med världsledarna som bland annat diskuterar klimatet och de avslutar med en flygplansuppvisning. Förlåt, men det är så jävla grunt. Så privilegierat. Så dumt. Huvudsysftet med G7-mötet var inte klimatet och då är det som att ingen av dem reflekterar över att denna bild tas. Det är inte klimatet som är det heta ämnet just nu, så då spelar väl inte en flygplansuppvisning roll? Det går igenom allt just nu, känner jag. Det är som att ingen minns något längre. Alla agerar bara utifrån sig själva, utifrån nu. Vad behöver jag nu? Vad man sagt innan är oviktigt. Vad konsekvensen blir senare spelar ingen roll. Det handlar bara om nu. Olika politiska åsikter trendar på sociala medier och alla vill visa att de bryr sig, men det är som att vi inte klarar att hålla flera saker i huvudet längre. Inga reflektioner, bara reaktioner. Jag är hundra medveten om att jag är ett barn av min tid också, men fan jag vill ändå tro att jag försöker. Mycket i det tysta. Tänker medvetet på vilka jag jobbar med, hur upplägget är och där jag kan påverka gör jag det. Vilket är nästan jämt, även om det är olika hur mycket. Ställer krav. Ökar representation. Tänker på mitt avtryck. Och det tänker jag är viktigt. Men precis lika viktigt som det som sker dolt, är inte det vad man gör utåt? Jag tänker svinmycket på det. I vad jag lägger upp, i vilka uppdrag jag tar. Jag gör reklamsamarbeten precis som många andra, vilket varit en jävla tur personligen för då har jag tjänat pengar under en väldigt tuff tid och inte ens behövt överväga krisstöd som redan har fler sökande än vad de har medel. Det skäms jag inte för alls, tvärtom tycker jag det är vettigt att jag som kan hämta in kommersiella pengar gör det istället. Men jag gör inte vad som helst. Jag skulle till exempel aldrig uppmuntra till att bara konsumera för konsumerandets skull. Eller göra saker som bara handlar om yta och status. Låt det finnas något mer. Nåt slags tankeväckande eller inspirerande inslag. Inte för att jag inte själv, i mitt privatliv, konsumerar bara för att konsumera. Det gör jag väl hela tiden, precis som alla andra. Men jag behöver inte använda min plattform jag har på nätet för att uppmuntra till det? Är jag töntig nu? Naiv? Är det bättre att bara köra på med allt, tycka det är mina följares ansvar vad de gör av informationen än att jag försöker moderera innan? Är i en period där jag undrar om något är lönt längre. Det lär säkert heta ”pandemiångest” eller liknande snart. Lär inte vara ensam. Saknaden av samtal och sammanhang är så påtaglig i mig att jag inte kan uttrycka den längre, jag bara är den. Och då kommer tröttheten. Likgiltigheten. Glodde igenom mitt flöde på Instagram genom åren och fick en liten ledsen tanke över hur rolig jag var. ”Var”. Det känns som jag är någon annan nu. Eller åtminstone inte hela jag, fullt ut. Låg. Mycket känns poänglöst. Mycket av det som var viktigt då tycker jag är puckat idag. Ytan. Skrytet. Förpackningen. Och det är väl kanske därför jag blir extra påverkad när jag ser och hör andra inom mitt yrke som använder sina plattformar till att säga och göra saker som jag bara ”men vad MENAR du med det HÄR?!”. En kollega som i radio förklarar att han väljer att inte vara politisk. Full respekt för att man inte vill uttala sig inom frågor man inte känner sig tillräckligt påläst inom. Det ska man passa sig för jävligt noga och den här hetsen på sociala medier kring att alla måste dela allt är inte sund. Som jag redan kommenterat betyder det ju ingenting om man ändå bara delar saker för att man "borde" snarare än att man faktiskt tycker något. Kollegan får hur som helst medhåll för sitt beslut, men det grundar sig inte i det ovan, utan i att "ja, det är ju smart för du kan förlora halva sin publik om de inte håller med". Smart, ja. Och så jävla privilegierat. För hur mycket jag själv än känner att jag bara vill få vara artist jag också, landar jag alltid i att allt ändå är politik och jag vägrar låtsas som något annat. Och många gånger har jag ändå inget val när jag inser att jag behandlas utifrån mitt kön, till exempel. Att kunna välja att inte vara politisk - är väldigt politiskt. När en del blir politik bara av att födas måste det vara skönt att vara så fri från hinder att man kan välja att inte behöva uttala sig om något alls. Och känna att folk står bakom det. Jag kan bli lite förvånad över att det är så. Att folk köper det, liksom. Precis som när andra kändisar vill vinna miljöpoäng i en post för att i nästa uppmana dig till att byta ut hela din garderob för att du inte ska va så himla tråkig. Reser utomlands och seglar för att ha kickoff eller fira födelsedag, men så visar det sig bara vara ett företag som står bakom det också. Folk får göra vad fan de vill, men jag tycker det är märkligt att det fortfarande funkar. Reklamen, i dessa fall. Och att det i mångas ögon fortfarande verkar "inspirerande" med slit och släng. Pengar. Förlåt, men om du inte vet något vettigt sätt att använda dem så blir du bara en tönt. Hur kan det vara statushöjande att vara så ansvarslös? Får PANIK på alla som lägger upp, och gör business på, att byta ut allt hemma bara efter något år för att de tröttnat på hur det är. Tröttnat. Ingen orkar tänka långsiktigt längre. Återigen förvånad över att det funkar. Folk gör otroliga pengar på att promota företag efter företag med en ny husrenovering och jag kan bara inte förstå hur företagen kan tycka det är bra PR att vara en del av det. Det är så grunt. Så privilegierat. Så dumt. När ska motreaktionen komma? Jag trodde nånstans att den var på gång förra året. Byggnadsvårdsprogram som fick ny säsong när tittarna rasade över nedläggningsbeslutet. Insikterna som kom med pandemin. Vi började vara mer i naturen. Stannade upp och omvärderade mycket. Jag antar att känslan av att vara nyrik smällde högre. För det är så det känns. Alla leker nyrika. Nu har vi haft det så tufft och tråkigt att alla tänker "just jag, just nu, är värd att skita i ett tag". Och det är så grunt. Så privilegierat. Så dumt. Men vem fan bryr sig? The carefree days är här och vi är fan värda att låta allt gå åt helvete nu! Heja oss!
