Nu fick du somna in tillslut, älskade mormor. Jag sitter på terassen i Ugglarp och har kollat på solnedgången. Precis som jag sa till dig igår, och vi har sagt till varandra så många gånger genom hela livet, så känns det varje kväll som om just den här kvällens solnedgång ändå måste varit den vackraste någonsin. Sitter med lurar i. Precis pratat lite med Hannes, men nu blir det ju bara konstigt att fortsätta ha dem i. Jag tar ut dem. Det susar. Havet är tyst, men det susar över heden. Fåglar kvittar. Mygg. Förstår du va sjukt? Mygg? Här?! Det till och med blåser lite och ändå kom det en mygga precis. Den historien älskade du att berätta. Den om hur ni var och tittade på tomter här ute och det stod mellan två olika och mormor Gerda, eller ja, mor som du alltid sa, förklarade att här nere närmst havet blåser det alltid lite så välj den så slipper ni myggen. Tänk om ni vetat vad denna plats skulle bli för så många, visst? Det är helt sjukt att det var det som avgjorde med tanke på hur här ser ut, men sure. Det där med myggen är faktiskt sant, nästan jämt. Inte ikväll, men det tror jag är för att du vet att jag tänker på er om du skickar hit lite mygg. Du har ju hållt på hela dagen. När vi satt utanför och pratade begravning med mamma, då när din kropp fortfarande låg kvar i sängen, välte du ner en mugg med pennor därinne med vinden när vi föreslog att skita i orgeln. Och sen när jag skulle ta ut den sista tvätten ur maskinen hade du smällt upp ett fönster i mamma och pappas hus, som inte varit öppet på flera månader. Kanske var det förresten din mamma, eller mor igen då, som bara ville tala om att ni hittat varandra. Det var i hennes gamla sovrum. Bryr mig inte om logiska förklaringar. Logiska förklaringar kiss my ass. Ärligt talat, det där rummet har det alltid varit något med. Jag var stundtals rätt rädd för det som liten. Nu är jag i för sig kanske inte rädd längre, men jag känner en närvaro. Idag slog liksom inte bort de tankarna, ska du veta. Ja, du kan gärna hälsa de andra också förresten. Undrar hur alla ser ut. Fastnar man där man var när man dog eller blir det som jag leker ibland att man Är alla åldrar samtidigt och byter beroende på vilken människa eller stund man vill få leva om med? Jag kommer få se, bry dig inte om att svara, men det får dröja. Det får dröja med alla oss här nu. Vi som är kvar. Snälla, låt oss få vara kvar alla nu ett bra jävla tag. Allihop. Tack. Tack, ja. Va jag har dig att tacka för mycket. Och morfar. Ugglarp. Mamma. Såklart. Men också mackorna utan kanter som barn och att man fick leka med dockor och dricka läsk i badkaret. Våra samtal sen när jag blev vuxen. Att vi fick det också. Att vi var så naturlig och närvarande del av varandras liv under så stor del av vårt gemensamma liv. Det känns fantastiskt. Vi fick verkligen vår tid tillsammans. Och du fick ont tillslut, det verkar vara svårt att helt komma ifrån, och var så trött men oj va du var lycklig över det liv du fått leva. Tänk så bra jag har det, sa du så ofta. Och jag vill tänka att din tro sen vägledde dig i det sista. Att du skulle få komma till något annat fantastiskt. Allt det vackra som väntade dig. Du är där nu. Så vill jag tänka. Hämtade morfar dig med bilen, eller? Kändes ju lite som att han tog fel på dag. Igen. Ja, men precis som den gången i Pålkem när du kom med dina väskor för ett nytt jobb och inte visste att hela ditt kommande liv väntade dig där. Du var ju faktiskt redo att lämna oss igår, egentligen långt innan dess, men det var ändå först i morse du åkte iväg. Morfar, alltså. Du får pussa på honom. Säg att vi gillar att han är sig lik och inte gått och blivit nån annan där i himlen. För dig, mormor, tror jag på himlen. Så du fick komma dit tillslut. Och ditt kommande liv väntar dig där, hoppas jag. Nu har solen gått ner helt och du är någon annanstans. Vi ska gå och lägga oss. Imorgon ska vi ha familjedag, som Rune kallade det. Tänk, livet bara pågår. Så ska det ju vara, men ändå. Nu finns du inte här mer. Somnade in hemma, på samma plats som du växte upp på. Kan cirkeln av ett liv slutas på ett finare sätt egentligen? Få avsluta sitt liv hemma, på samma plats som allt började, med så mycket familj omkring sig? Barnen sprang in och ut hos dig igår också, det var liksom aldrig farligt eller konstigt, och Tiger lämnade knappt din sida, precis som vanligt. Så ska det vara. Så är det. Så fortsätter det bli. Ska fortsätta leva nu. Jag kommer sakna dig, såklart, men tänk ändå va länge vi fick ha dig här? Åh. Kan du inte lysa på oss inatt? Vara en stjärna på himlen? Rune och Bibbi gjorde dig till en fjäril direkt och du var med redan på lekplatsen, men du vet ju hur jag älskar att titta på stjärnhimlen här i Ugglarp. Som jag älskade att få titta på den med dig. I den stora, turkosa jackan. Bara stå ute, helt tysta, titta. Kan du snälla vara en stjärna? Åh, så trygg du var. Älskade mormor. Så varm och kärleksfull. Så otroligt fin. Tack. Jag älskar dig. Hejdå, gullis. Hejdå. Hej. Ett, två, tre - adjö. Hej. Hej. Hej. Jag älskar dig. Hej. Ett, två, tre - adjö. Adjö. Hej.
