Lalehs otroliga låt says it all, faktiskt. Mamma var här i stugan igår. Vi håller på att gå igenom det sista som lämnats kvar här bara för att det funnits plats och aldrig kommit ur sina lådor. Varje flytt har det hetat ”ta det till Ugglarp”. När något blivit över. Någon lämnat oss. Längst in i rummen med det bara. Självklart enormt mycket fantastiska saker, men också mycket att ta hand om ”sen”. Har bestämt att ”sen” är NU. Igår gick vi igenom några lådor med foton och brev. Mormor ska få tillbaka det mesta och det andra ska delas ut till släkt som det betyder mer för. Innan vi packade in i bilen kollade vi igenom vad det var. Fastnade vid alla hundratals foton. Livet före mitt. Som de här otroliga på min morfar. Min morfar Harald Ur en längre svit där det ser ut som att ett av de mer allvarliga uttrycken blev vald. Passfoto, kanske? Kanske förlovningsbilder. Hur som helst tycker jag han ser så fantastiskt fin ut här. Lycklig. Jag känner igen honom. Trots att han blev senil minns jag bara min glada, lite full i fan-iga, morfar Harald. Som spelade lufttrumpet och rökte i bilen. Kunde steka pannkakor som ingen annan. Och lekte alltid med sina löständer som kom efter en olycka - och satte stopp för trumpetdrömmarna. Men han fick mig att drömma. Jag kände mig så trygg hos honom och mormor. Ska sätta mig med mormor och kolla på allt. Varje bild har ju en egen berättelse. Vill höra dem från henne. Få hjälp att förstå, lära mig vem som är vem och bara lyckas se henne. Allt hon varit och är. För sig själv och för andra. Nu bor hon hos mamma och pappa. I huset vi hyrde ut när vi var små och som jag och syrran flyttade ut i som tonåringar. Hon vinkar från stolen i köket eller fåtöljen i sovrummet när man kommer dit. Ser så glad ut. Blir så glad. Gör mig glad. Mormor som alltid bredde smörgåsfingrar (smala rektanglar av vit limpa utan kanter och massa smör) och gjorde varm choklad. Som lät en leka med leksaker i badet. Hennes tramporgel. Hennes otroliga mat. Hennes varma röst när jag skulle sova. Min fina mormor. Vänlig, mjuk, men ändå skarp. Generös. Vill tänka gott. Min mormor är 93 år nu. I ett så långt liv blir det att man talar om saker i imperfekt. Det är en annan mormor jag besöker idag än den jag besökte som barn och det är så otroligt egentligen. Jag är väldigt tacksam för att få ha henne så nära som vuxen. Och tänk att mitt barn kommer ha minnen av henne, så som jag av hennes mor. Morfar Harald. Gammelmormor Gerda och mormor Gertrud på verandan i Halmstad. Mamma Boel vid vattnet. Mormor Gertrud. Tittar på bilderna igen. Det finns från alla tider, men fastnade för de svartvita från ”förr i tiden”. Innan titlarna jag satt på alla ens var i närheten av att sättas. Mamma Boel. Mormor Gertrud. Gammelmormor Gerda. Gerda, som jag minns från Kornhill servicehus, men som uppfostrade sin familj i samma hus som jag skulle få växa upp i. När hon inte orkade med trädgården längre flyttade hon in på ett serviceboende lite längre bort i stan och varje måndag åkte mormor och morfar dit och vi följde ofta med. Då hade de alltid med nya sånna där styckbitar med choklad, ni vet Pigalle, Skotte och så vidare som alltid är 3 för 10 typ. Vi fick köra runt med henne i rullstolen i korridorerna. En av oss snodde vårdpersonalens sparkcykel och två sprang och puttade på rullstolen och så tävlade vi vem som kom fram först till cafeterian med de goda makaronerna. Att hon orkade! Vågade? Gerda blev 102 år gammal. Bara den gången vi sa farväl till henne som jag upplevde henne som gammal. Men det är egentligen fel att prata om åldern när någon dör. Jag menar alla år innan, oavsett hur många de är, är ju fyllda av liv. Eller i alla fall förhoppningvis. Och det är inte säkert att en person som blir över hundra levt mer än någon som dör vid 20. Eller 5. Livet pågår nu. Vi vet inte när vi dör. Men dö kommer vi göra. Och döden kan slå så olika för de efterlevande. En person som levt länge kan vi acceptera och vi sörjer saknaden av dess närhet. En person som inte fick den tid den skulle ha kan ibland helt förlama en för alla minnen som aldrig blev. Så lev, för fan! Fyll ut tiden du har och låt den vara något för DIG. Tillslut blir vi bara fotografier (eller blir vi ens det idag?) i en låda, men jag tror att om du kunde göra ditt liv till ett liv värt att leva för dig, då har du också lyckats smitta av dig. Det blev så tydligt när jag tittade igenom bilderna här. Blir helt tagen av att tänka på alla liv som levts och som levs. Varenda en av oss bär på tankar, känslor och drömmar. I varenda en av oss finns både sorg och eufori. Varenda en av oss har vi varit små, men alla blir vi inte gamla. Jag vill bli gammal. Uppleva en värld som förändras. Som gör revolt. Som gasar på och gör mig uppgiven och förbannad. Som stannar upp och gör mig lugn och tacksam. Det är enkelt för mig att tänka på sånt här när jag är i stugan. På många sätt är det en plats som står stilla och förändringen sker så varsamt att man inte riktigt kan sätta fingret på ”när”. Det är här jag vill dö. Här jag vill spridas för vinden. Här där min kropp, min själ, min tanke bor. Och det blir så tydligt för mig här att jag slutat bry mig. Orka vara nån man minns sen, liksom. Jag är alldeles för mån om tiden jag har nu. Med de jag har den med. Lyckas jag skapa en känsla. Ett minne av otroliga pannkakor eller en efterklang av min röst vid nattningen, promenaden hem eller stort beslut.. Ja, då finns inte så mycket mer att säga än att jag har varit precis där jag ska vara. Jag var nära, jag var nära, jag var där. En stund på jorden.
