Ja, men fan nu gör jag det. Ber om ursäkt. Sorry att jag inte skriver så mycket just nu. Lärt mig att man ska inleda positivt, undvika ursäkten. "Tack för ditt tålamod med mitt svar" snarare än "förlåt för sent svar" när man är sen på mailen, men samtidigt rätt tjatigt att hela tiden va den stora hakuna matata-människan? Jag menar, det är segt att sitta och vänta. Kan va trevligt att få höra att den man väntat på fattar det. Hur som helst. Det har inte blivit mycket här för att det inte funnits mycket tid, helt enkelt. Dagarna tillhör Rune och kvällarna är korta. Nätterna, ja va fan ska jag säga om nätterna? Nätterna är vakna. Haft så otroligt svårt att sova på sistone. Tankspridd även när jag sover så jag vaknar lätt. Men inatt fick jag closure. Kanske inte så triumferande. Inget "kasta drink i fejset"-closure utan ett samtal som mer landade i ett "agree to disagree" precis som det var även i verkligheten, men ni vet. Ibland är det skönt att få prata bara, även om det inte leder till något nytt. Få säga samma saker igen för att ändå bekräfta att sakerna är värda att bli sagda. Att man är värd att lyssnas på. Fick drömma klart hela samtalet innan jag vaknade. Hann landa. Förstå vad vi sagt på ett sätt jag inte fick i verkligheten. Ställa mina följdfrågor som jag inte hade i mig då, men ältat efteråt. Fick vara den stora. Den som både stod upp för mig själv och kunde förlåta. En lättnad. Drömde till och med om stunden efteråt när man inte har något kvar att säga. Båda har insett det efter att man hållt på och upprepat samma sak ett tag med nya synonymer och man försöker undvika tystnaden av "då var det slut ja" med att kommentera omgivningen, snacka om vädret, vad ska du göra sen då-tugga en stund. Jag tog initiativet att bryta upp. Gick med stolta steg och även om denna natt var ännu kortare än de korta nätterna i veckan vaknade jag med en ro i kroppen. Ett closure är ändå ett closure. Även om man bara får drömma det.
