Hade lite ångest efter gigget igår. Som en rejäl fylla. Hade jättekul, det va inte det, men det va nog för mycket att ta in. Lite för stort. Drogs med av stunden. Av staden. Malmö. Fick ständiga flash's tills när jag bodde där själv. Vad mina drömmar va då, vad jag va rädd för. Vem jag tillät mig vara och vem jag höll på att låta blomma fram. En väldigt viktig tid och därför blev jag ännu mer ledsen av tanken att fan, varför ska viktiga gig, stora på personligt plan... Varför ska de alltid va de giggen med ångest efteråt? Va rädd att det skulle bli känslan jag tog med mig hem från spelningen, men efter nattens naggande goa 30 minuter sömn (mmm, en sån natt) var det faktiskt bara bara lycka i kroppen när jag vaknade. Flash till igår. Herregud, det va många "caught in the moment"-moments. Dansen med mikrofonsladden, allsången. Hundrade presentationen av bandet. Att jag la mig på scen? Klättr... Va inget. Jag. Hade. Väldigt. Roligt. Det jag framförallt kom att tänka på när jag vaknade va under extranumret, kom på mig själv att rätta till shortsen som råkat åka ner och istället drog ner lite till. Skrek "SER NI MIN ELD?!" och blev så jävla taggad av responsen att jag grabbade tag om magen, "Detta är en vanlig jävla kvinnokropp. Jag älskar den! JAG ÄLSKAR DEN!". Tack för ni gör det där med mig. Jag vet att det va jag som sa det och detta blir snurrigt för mig med, men såhär. Jag behövde höra det.
