Jag tar den inte för givet. Den fina känslan av att komma hem. Jag skyller på pandemin för jag blev rätt distanserad till mitt hem i Stockholm när allt stängdes ner och vi istället hittade ett liv i sommarstugan. Som vi älskat och älskar. Men den kom. När vi kom tillbaka till Stockholm för en vecka sen. Den kom. Den fina känslan var där.Jag släppte av killarna vid lägenheten och letade parkering. På promenaden genom parken vid oss blev jag helt lugn. Hemma. Det kändes som hemma. Och det kändes så himla fint att det gjorde det. Och nu när det känns såhär har jag lovat mig själv att hjälpa känslan att stanna kvar. Utnyttja att vi bor just här. I vårt lands största stad. Träffa vänner. Gå ut och käka. Gå på konsert, upptäcka dans och teater. Hittills har det gått bra. Helgen var en dröm fylld av kvalitetstid med familj och vänner och i veckan som följt har jag sett till att hålla mig aktiv. För jag vet att det verkligen är något jag måste vara aktiv med. För att känna mig hemma här. Slappnar jag av blir jag lätt nedstämd och typ slö, nästan. Saknar havet. Familjen. Obryddheten. Förstår inte vad jag ska vara i en liten lägenhet för. Nej. När jag är hemma i Stockholm behöver jag känna att jag är i Stockholm. Jag behöver pulsen av en stad. Vara en del av den. Har bestämt mig för att det är på mitt ansvar att skapa den pulsen. Rätt obvious kanske, men det är faktiskt en grej. I en liten stad är det nära till allt. Eller livet i sommarstugan, där är det inte meningen att nått ska hända och då köper jag det rakt av. Men här, i Stockholm, behöver jag jobba för det. Menar, Stockholm gör det inte åt mig. Den behöver inte, här finns alltid någon annan som är hungrig så varför lägga tid på en som inte ens verkar sugen? Utbudet finns. Ibland har jag tillåtit mig att scrolla runt på Hemnet. Lekt med tanken att vi kunde bo mindre och mer centralt, att det löser allt. Att bo mitt i pulsen, då är man ju en del av den. Men njae, njäe. Jag tror inte det. Skulle absolut vara öppen för att bo mer centralt senare, men just nu trivs vi jättebra i vårt område och lägenheten har för varje år vi bott här blivit mer och mer det hem vi vill ha. Det tar verkligen emot att ens tänka tanken på att sälja den. Vi har låtit det ta tid att bo in oss och för varje sak vi gör blir lägenheten mer och mer den totala motsatsen till livet i sommarstugan. Färg, prylar, saker som pockar på ens uppmärksamhet. Det känns perfekt. Och det är ju helt olika liv! Snart ska vi ta tag i samma förvandling av sommarstuga, som vi gjort successivt med lägenheten och fyllt med energi, men åt andra hållet. Göra lugnare i färgvalen (även om köket måste ha kvar den varm-gula på något sätt pga underbar), mindre prylar, saker som ger en ro. Summering. För min ängsliga hjärnas skull. Vi har ju faktiskt två platser vi känner oss hemma på. Varför hålla på och fundera på vilket som är mest hemma? Det är för att det krockar med normen, inte för det krockar med oss. Så länge vi kan ha det såhär, så länge vi tycker pendlandet funkar och Rune har världens bästa och mest förstående förskola, så är det väl världens lyx att också ha båda? Att det ena inte behöver fylla alla behov utan att de kan få vara helt underbara på sitt sätt och komplettera varandra? Ja. Det är riktigt, Linnea. Så sluta övertänk allt, Linnea. Den fina känslan av att komma hem. Och vi får det dubbelt upp.Fotografer: Johanna Pettersson (Stockholm), Maja Karlström (Ugglarp)
