En kväll. Jag är för hård, jag vet det. Men en kväll. Så sitter jag där. Bara jag. Och den ensamma känslan. Jag är inte gjord för att bo i en storstad, tror jag. Det är bara här den slår till. Den ensamma känslan. Här är det liksom inte meningen att man ska vara själv. Jag hör ju grannen ovanför. Jag hör ju trafiken utanför. Men där jag är, är det tyst.Jag har försökt. Mycket. För att inte känna såhär, men det är så skört. Den slår alltid till så hårt. Är det att jag inte kommer härifrån? Är det att jag saknar mina vänner i annan stad? Är det att jag inte trivs med lägenhet? Är det Stockholm? I början när jag flyttat hit tänkte jag att det var en vanegrej. Staden måste bli min också. Att jag behövde bevisa för mig själv att jag flyttat hit för ett eget sammanhang även utanför mitt förhållande. Och det har jag. Här har jag jobb. Och här bor mina vänner också. Två av mina närmsta bor till och med i samma stadsdel sen ett tag tillbaka. Ändå vill den inte lämna mig. Den ensamma känslan.Det räcker alltså med en kväll själv för att den ska slå till. En endaste kväll. Och jag som visste jag skulle vara själv. Det var planerat så. Wille skulle repa. Men. Willes rep drog ut på tiden. ”Jag behöver ingen mat” kom på sms. Från det plinget gick sekunderna sitt saktaste sakta. Satt uppe ändå. Klockan var inte läggdags. Kände hur känslan kröp fram och in under huden. Borstade tänderna. La mig. Släckte lampan. Fantiserade över hur det skulle varit någon annan stans. Om jag varit i Ugglarp hade jag kunnat sitta och läsa en bok, tänkte jag. Kom på att jag hade kunnat läsa en bok här med och sen blev jag inte riktigt klok på varför jag inte kände att det var naturligt här hemma. Satt där i mörkret och scrollande på mobilen. Inte ens en film tittade jag på. Varför tittade du inte på en film, undrade Wille när jag berättade för honom. Jag vet inte. Jättekonstigt, men jag funderar på om jag behöver en ny relation till Stockholm bara? ”Bara”. Det sitter långt in, så långt in. För. Stockholm har alltid varit en stad där jag har nåt att göra. När jag var liten var jag i Stockholm för att hälsa på farmor och farfar. Då var dagarna planerade med massa olika saker, knappt man hann med. Sen träffade jag Wille som bodde här och då betydde Stockholm att vi umgicks och hittade på saker. Sen blev det jobb. Alltid något planerat. Jag har nog fortfarande inte lärt mig att ”bara vara” här. Det får mig bara att känna mig ensam. Suger jag bara på att vara själv? Att jag är så ovan vid det att jag dömer ut den som att jag är ensam? Jag har aldrig bott själv. Har inte blivit så, har inte velat eller längtat efter det, har ingen lust att få det så heller. Ska man bo själv nångång, för att lära sig separera orden själv och ensam? Jag vet inte. Jag vill ju gärna se det som att det är försent för mig att lära mig det den vägen. Hur ska jag lära mig det då? Eller är det rimliga känslor jag känner? Ska jag bara inte bo såhär? Jag vet inte. Jag vet bara att den suger. Den ensamma känslan.
