Jag har alltså varit på Färöarna. Drömresmål sen länge, fick chans att åka dit nu för att vara på ett låtskrivarcamp som heter Nordic Music Camp. Skrivit två inlägg om resan som finns att läsa här på bloggen, där det första handlar mer om platsen och det andra om musiken vi skrev på lägret. Nu tänkte jag berätta om helgen som följde och även lite good old turistande i huvudstaden Tórshavn. Men vi tar det från början. Jag var rätt slut på fredagen, efter tre väldigt intensiva dagar på Hotel Nord i Viðareiði där vi skrev musik. Vi började ju dagarna 9.30 med en presentation av dagens låtskrivargrupper och sen skrev vi och slutförde låtar fram till 21.00 när vi spelade upp musiken för varandra och även om jag försökte nån kväll så var det omöjligt att somna före midnatt. Så när fredagen kom och vi egentligen bara skulle packa ihop oss och ta det lite lugnt inför lyssningssession inför publik i Klaksvík tog kroppens trötthet och saknaden efter Rune ut sin rätt. Jag behöver dra iväg i jobbet, så är det bara, och det klarar jag utan att sakna för mycket. Huvudet är inställt på att det behöver göras bara, no biggie. Men att va ledig utan riktigt syfte. Det går bara inte. Jag bröt ihop. I kafeterian på ett badhus, med färöiska ”open sandwich” på borden och halva gänget omkring mig, bröt jag ihop i en diskussion om hotellrummen i Tórshavn. Jag pratade inte så mycket med honom under hela resan. Han blir så ledsen i slutet av samtalen och det är rätt jobbigt att va den som skapar de där känslorna i hans hjärta. Men där, efter jag bröt ihop, var jag bara tvungen att ringa honom. Och det var underbart och tufft. Han hade det såklart toppen, det är ju aldrig det, men fan. Det fina med kärlek och att verkligen få älska varandra, ni vet. Vi kan ha det världsbäst och man behöver tid ifrån varandra också, men klart som fan hjärtat säger ifrån tillslut. Det som va bra för honom va att han va med farmor och farfar, eftersom Wille också va iväg på just denna helg, och de pussade och lekte fram ett leende snabbt igen. Det som va bra för mig var att vi var på lokala badhuset och spa:ade och nu vet jag med säkerhet att bastu med kallbad verkligen funkar mot stress och ångest. Mådde så otroligt mycket bättre efter det.Fredagens fokus var ju annars lyssningssession inför publik i Klaksvìks nya kuturhus, men vi hann också med ett besök i ett återuppbyggt hus från 1801. Där berättade Archibald Black, som byggt huset helt enligt den tidens regler och annars är lokal konstnär och bonde, mer om Klaksvìks historia och om hur vikingarna härjade runt. Vi var ett rätt trött gäng där efter badhuset och diverse känslourladdningar, men det var fint att bara få sitta och lyssna en stund och inte behöva säga något alls själv.Vi åkte till Tórshavn på kvällen, efter vår lyssningssession som jag skrev om i förra inlägget. Va där vid 22, slängde in väskorna på hotellet och möttes sen upp på en av de mysiga barerna inne i city. Kändes även det som när jag gick folkis. Hela baren hade känslan av övervåningen på Kafé Deluxe, vattenhålet när jag pluggade utanför Växjö, och alla kände verkligen alla. Vi beställde in kannor med öl, nåt sjukt rör, och jag fattade aldrig hur klockan plötsligt var efter 03.30 och några av oss ändå tyckte det var en fulländad kväll och drog tillbaka till hotellet. Dansade in och ut på ställena som låg längs vägen hem bara för att det kändes så härligt med en vaken stad vid den tiden och så slogs jag av att alla matställen fortfarande var öppna de med. Inte som hemma, inte som hemma.På lägret berättade de färöiska deltagarna att det var stor skillnad på Tórshavn, jämfört med resten av ön, och jag förstår vad det menar. Torshavn var plötsligt en stad, med planterade träd och mys. Husen var till viss del likt de på landsbygden, men ändå något helt annat. Det var en gullig stad fullt av hus med helt olika karaktär. Lördagen inleddes med hotellfrukost, världens bästa sak, och Färöisk hotellfrukost är, enligt den erfarenhet jag har nu, som riktigt lyxig svensk hotellfrukost. Efter den gick vi till lokala skivbolagets skivbutik, Tutl, där vi fick höra mer om färöisk musik och jag köpte med mig fem vinyler hem. Mina bästa souvenirer, musik från platsen jag är i, och det blev en mix av allt från kultförklarad folkmusik från 70-talet till modern elektroniks. Allt på färöiska. Som svenskspråkig artist själv tycker jag det är extra kul när andra också sjunger på sina egna språk. La skivorna i Dannys bil, sa hejdå till halva gänget som skulle hem och vi som blev kvar fick en superfin rundtur genom Torshavn och en massa exemplarisk demonstration av det färöiska vädret. Typ tjugosekunders intervaller av ösregn, sol, snö, ösregn, snöblandat regn, sol osv. Alla kämpade upp och ner med sina lånade paraplyer utom jag som mallade upp mig med mina nedpackade friluftskläder. Det var liksom aldrig kallt, bara blött. Tunna vindtåliga kläder, you guys. Som jag älskar dem! Och som jag älskar Tórshavn - kolla, hur fint?! Tyckte den här tvätten förtjänade en bild till. Knappast torr. Vi kollade in hela citydelen. Tittade på småbåtshamnen, besökte butiker och köpte en stickat tröja av färöisk fårull, gick förbi köpcentrumet ”sms” och lekte att det va döpt efter min låt och åt smørrebrød. Kändes som vi fick se allt, helt perfekt! Hann sen snabbt förbi hotellet igen och fräscha upp mig innan vi skulle ses igen och käka middag, ta en öl på lokala Mikkeller-baren (älskar Mikkeller, även om det är snordyrt) ... ...och gå och kolla finalen av den nationella musiktävlingen ”Sement”. En slags ”Musikdirekt”, men större och för äldre, och med det menar jag en musiktävling för nystartade eller up n’ coming artister och band som genom tävlingen får chans att presentera sig för både publik och bransch plus vinna priser som studiotid eller plats på feta festivaler. Fick lite väl mycket igenkänning av att se ångesten, och samtidigt ”nu ska jag visa de jävlarna”-mind settet, som banden utstrålade när de behövde rodda scenen mitt framför publiken i satsiga scenkläder, annars var det en fin kväll. Min solklara favorit (förutom hip hop-pojkbandet på bilden med Marius, som jag ytterst partiskt hejade på pga lärde känna den bästa och härligaste Marius på campet) va en singer songwriter med loopmaskin och JA, det är väl lite charmigt hur vi alla ska igenom ”loopmaskin är vääääärldens coolaste grej”-eran, men fuck it, det är typ världens coolaste grej och han kunde fan både ta rummet OCH verkligen lira. Ändå vann neo soul-bandet tävligen, vilket var ett band med samma musiker som i alla andra band, men nu med tighta tröjor och snabba brillor. MEEEEEN, det var ju roligt att få höra live musik och se vad de unga tycker är fett just nu, typ. Mvh, tant. Gjorde en tidig kväll. Jag kom ihåg skivorna i Dannys bil (!) sen sa jag och Janna hejdå medan Danny fortsatte ut i natten och vi var väl tillbaka på hotellet vid tolvslaget. Med över 17.000 steg senare var det rätt jävla ljuvligt att få lägga sig i en säng. På söndagen hade jag storslagna planer på att antingen ta en promenad innan taxin skulle ta oss till flygplatsen eller besöka hotellets relaxavdelning, men där i sängen kändes det ännu mäktigare att bara få ligga kvar. Detta följdes av en bra frukost med mina nya kompisar, köpa en fårfäll till studion och ett litet lunnefågel-gosedjur (urfina fåglar som finns bland annat på Färöarna, men vi såg inga såklart) till Rune och så bar det iväg. Köpte en flaska färöisk sprit till Wille på flygplatsen och sen spenderade jag de två flygningarna hem med att lyssna på When We Were Kings om Kì Klaksvìk och försöka sammanfatta alla intryck i mina anteckningar på mobilen. Nu är jag hemma i Stockholm igen. Den romantiska turnén börjar om bara en vecka, sjukt. Längtar att få komma ut och sjunga! Hoppas vi ses där!
