Jag har varit på Färöarna. FÄRÖARNA?! Det är så jävla coolt. Hade drömt om att åka hit länge, sen jag bodde i Malmö och min kompis Elin presenterade mig för Teiturs musik. Vi har snackat om att dra dit tillsammans, och det ska vi också göra, men nu fick jag alltså chansen redan på egen hand genom ”Nordic Music Camp” som är ett låtskrivarläger med deltagare från alla nordiska länder. Foto: Akira H. CarréFörsta gången det arrangerades. Det har vi eldsjälarna Marie Møller Foged från Danmark och Danny Baldursson från Färöarna att tacka för, som tillsammans med Janna Yngwe från Sverige fick det att hända genom en jäkla massa planerande, fixande, målinriktat penga-letande och dedikerad passion för musik och nordiska samarbeten. Fick tips om att söka via SKAP (Svenska kompositörer och textförfattare) och gjorde det direkt, på vinst och förlust. Efter några veckor fick jag besked att jag blivit uttagen och nu har jag alltså varit där. Kändes så pirrigt innan, asspännande rent utsagt. Och ärligt, det blev så mycket bättre än jag hade vågat hoppats på! Foto: Linnea Henriksson Danny och Marie <3 Att åka iväg på låtskrivarcamps är en rätt vanlig grej egentligen i musikbranschen. Många låtskrivare åker iväg för att skriva till en speciell artist eller kanske främst att man skriver för ett speciellt syfte (typ K-pop eller Mello). Jag har dock aldrig åkt iväg på camp såhär tidigare. Har väl inte känt att det helt är mitt sätt att skriva musik, att göra sessions löpande band och med några som man aldrig träffat innan så ska det bli musik man verkligen tror på, på en gång. Samtidigt, har jag märkt att det för min egen del handlar om var i albumprocessen jag är. Att göra sessions i början kan vara perfekt sätt att väcka igång låtskrivandet igen, genom att bli uppmuntrad och utmanad av främlingar (so to speak). Och ett låtskrivarläger långt borta på Färöarna kändes som något jag bara inte fick missa. Vem som helst åker inte, tar för mycket tid, och jag hade en förhoppning om att jag skulle hitta likasinnade. Dessutom har jag längtat efter att få lära känna folk utanför Sverige, få komma ut lite, och kanske en vacker dag ha kontakter som kan få min musik utanför landsgränsen. Campet kändes helt enkelt som gjort för mig och vi var omkring två, tre deltagare från varje nordisk är land. Här är gänget från Sverige. Gustaf, jag, Amanda och självaste Janna, känd från en kärleksförklaring lite längre upp i inlägget <3 Foto: Akira H. Carré Allt började i måndags. Kändes som man typ körde igenom en spricka i berget när vi skulle landa. Så nära bergsväggen var vi. Aldrig upplevt något liknande innan, men som tur var hade jag blivit av med all flygrädsla under första flygningen till Köpenhamn där jag hade en mamma som nynnade för sin bebis i famnen. När vi landade i Vágar applåderade folk och fan, denna gången kan jag verkligen köpa det! Det är så spännande hur eget det kändes direkt också. Kände mig hemma i färgerna, det grön/grå/bruna som såg ut precis som i mitt älskade Ugglarp. Men det kuperade landskapet. Bergen, husens karaktäristiska stil i trä eller målad plåt. Det var verkligen något eget, i alla fall inget jag sett innan, och något jag bara inte kunde sätta fingret på som kändes lite udda. Athena från Grönland sa att det liknande Grönland lite med att där inte heller finns några träd och då insåg jag att det var det jag reagerat på. Inte ett enda träd. Foto: Linnea Henriksson Foto: Linnea HenrikssonDet tog resten av dagen att komma fram till hotellet där vi skulle bo kommande nätter. Dels för att vägarna inte är stora och landet består ju krasst av berg, arton klippöar totalt, som man antingen åker runt eller igenom. Dels för att vi stannade till på olika mäktiga ställen och tittade lite extra, fotade ännu ett övermäktigt berg osv. Foto: Linnea HenrikssonMot slutet av resan, i de nordligaste delarna, var tunnlarna så smala att det var rödljus (ska tydligen finnas typ fem i hela landet) innan för att det bara fick plats en bil i taget. Foto: Akira H. CarréUtsikten var otrolig H E L A T I D E N. De stora bergen avdelade av vattenfall och bäckar med smältvattnet från isen uppifrån. Och så plötsligt en liten samling hus, eller ett på helt egen hand, där det levs massa liv. Foto: Linnea Henriksson Foto: Linnea HenrikssonHavet konstant närvarande och såklart - alla får. Det finns många fler får på Färöarna än människor och det märktes. Överallt var de, som om människorna bodde hos fåren snarare än tvärtom. Foto: Linnea Henriksson Foto: Linnea HenrikssonVi bodde på det nordligaste belägna hotellet i landet, Hotel Nord, i en plats som hette Viðareiði. Där fanns inga butiker, men ett gäng hus och en kyrka, förskola och skola. Foto: Linnea Henriksson Foto: Linnea HenrikssonDet va något väldigt speciellt över kombon av helt anspråkslöst och samtidigt mind blowing. Foto: Linnea Henriksson Foto: Linnea HenrikssonBara att titta på omgivningen gav en nog med intryck att kunna sova sin djupaste sömn, men nu var vi ju inte här bara för att kolla på det mäktiga landskapet - vi skulle ju skriva musik också! Det är vad nästa inlägg kommer handla om...
