"Det där är en del av din barndom. Det är en del av din baaaarndom" ekar pappa med dramatisk röst i mitt högra öra. I vänstra väser hårtorken och en efter en faller faktiskt de gamla, nästan fastsmälta, klistermärkena bort. Dem med Beverly hills-gänget från tuggummina som va superhårda tills man tuggat igång dem. Bamse och hans vänner, sånna där lite tjockare, man fick hos tandläkarn. Glittriga jag köpt själv och företags- och eventklistermärken jag fått och hittat. Vi hade det som grej hemma att vi inte fick sätta klistermärken på något annat än våra stolar och jag tog det givetvis som en uppmaning att tävla. Spelade ingen roll att mina syskon inte ställde upp som motståndare, hela stolen skulle täckas och jag minns triumferande lyckan (ni vet när man spänner det lilla till biceps man har och säger yezzzzzzzzz med precis så många z) när jag fick tag på en rulle klistermärken från typ nån sketen byggfirma som bytt namn. Fatta hur mycket plats de skulle ta! Kvantitet före kvalitet, inga konstigheter. Minns också hur stort det kändes varje gång pappa flyttade ner sitsen för att man vuxit ur det steg som var. Mmm. Vill man bli nostalgisk över prylar är detta en stark kandidat. Nog är det en del av min barndom, men nu ska det bli en del av någon annans. Eller nu får snarare bli snart, eller sen. Det kommer ta sin lilla stund att få den ren och redo...
