Ibland kan jag komma på mig själv att vara helt låst. Upptäckt ett problem, men också sett ett problem i att ta tag i det. Som nu. Jag har känt en frustration ett tag över att jag vill få igång mina sociala kanaler mer och få fler och mer engagerade läsare här på bloggen, men sen är det precis det här som händer när jag skriver ut det - jag skäms. Jag skäms, jag skäms, jag skäms. För även om jag vet att ett sätt att låsa upp frustrationen är att be om hjälp, så skäms jag över att behöva göra det av er. Jag tycker jag är rätt bra på att fråga om hjälp, men jag har en akilleshäl och det är en så djupt förankrad idé i artisteriet att det är svårt att skaka av sig. "The show must go on"-mentaliteten. Ett (obehagligt) tydligt exempel på det är ju när Beyonce fastnar med håret i en fläkt och sjunger hela andra versen av "Halo" där innan vakten klipper av håret och hon kan promenera vidare. [caption id="attachment_22216" width="1284" height="720"] Skärmdump från Youtube, klipp av Jessica Romito [/caption] Man ska inte ursäkta sig inför sin publik. Inte säga att man är nervös eller har ont i halsen. Inte tappa ansiktet. Bli förbannad, okontrollerat emotionell eller slafsig. Få saker får klick som videos där olika artister just "tappar det" och absolut, jag har själv som publik blivit riktigt obekväm av att se artister skälla ut sitt band på scen eller bett om ursäkt efter varje låt för att den känner sig dålig. Det är inte det jag betalat för och det tar över upplevelsen jag är där för och hade inte artisten kommenterat något hade jag inte ens tänkt tanken på att det skulle vara dåligt själv. En lärare jag hade på gymnasiet sa att man aldrig får säga emot någon som tackar för en konsert, just för att man då snor deras upplevelse ifrån dem. Att om någon haft en bra konsertupplevelse med dig, även om du kände att det var sådär, så ska du inte säga emot utan låta personen ha sin upplevelse kvar. Börjar du säga emot "men jag var rätt hes" och grejer så säger du på ett sätt att den inte vet vad den snackar om. Hur kan hen liksom haft en bra upplevelse av det där?! Jag ser en poäng i det, men samtidigt kan vissa konserter nästan kväva mig i efterhand för att jag kände att det där va inte bra och så ska folk gå och tro att jag tyckte det eftersom jag inte sagt något annat. Hur transparent ska man vara liksom? När gör det gott att hålla tillbaka vs att dela med sig? Vad har detta med bloggen att göra då? Jo, men det är just det. Ni som läser här, eller följer på sociala medier. Ju mindre interaktion med er det blir, ju mer känns det som publik här också. Jag känner att jag bara vill leverera och jag kommer längre och längre ifrån att be om hjälp. Men, jag vill inte ha det så här. Jag ser inte mina sociala kanaler som en prestation. Detta är ju något annat än musiken och det är ju precis det som är meningen. Att få utveckla bloggen och sociala medier är för mig lite av ett substitut för när jag inte giggar. För jag älskar kontakten vi får här. Jag älskar att kunna vara på riktigt nån mer stans än scenen. Få skriva tills jag inte kommer på något mer. Inte bara hålla mig till en två verser och refräng eller hålen mellan tre låtar i en radiointervju, om man har tur och får så lång tid. Intervjuer och skivinspelning är lite samma sak. Där kan man putsa och skruva och rikta fokus precis som man vill. Jag trivs mer med det råa på scenen och scenen och bloggen/sociala medier är mer samma. Eller kan vara i alla fall. Men jag har märkt att det är mindre kommentarer från er nu. Jag har också skrivit mindre. Sitter väl ihop. Nu känner jag mig bara som nån wannabe-influencer som inte vet varför jag är känd. Lägger upp saker utan att fatta varför. Jag vill tillbaka till hur det kan kännas. När vi snackar på riktigt. Och jag behöver det nu när jag är mitt i skivprocessen, där allt blir så distanserat ibland. Så älskade ni, vad vill ni egentligen läsa om här? Puss! Och tack på förhand!
