Vi har världens bästa granne. Skoja bara. Vi har faktiskt väldigt MÅNGA som kan kallas världens bästa granne. Alla närmsta grannarna som dels är trevliga som snus, men som också accepterar stöket DELUXE på vår tomt just nu inför att vi ska fortsätta vår renovering. Många världens bästa granne där. Och, i ett litet område som Ugglarp, känns det som att hela orten kan räknas till grannar om man vill och absolut i alla fall gårdarna. Vår närmsta gård man kan handla på är Ugglarps grönt där Mikael Jidenholm odlar de godaste grödorna there is. Butiken är ett måste, men det vet ju ni redan, som blir mysigare och mysigare för varje ny idé Mija kommer på. Jag och Rune brukar ta oss dit och köpa något att fika på innan vi vänder hem igen. En väldigt härlig utflykt som ofta bjuder på överraskningar. Som en bukett blommor, gör det kändes för dumt not to. Eller en perfekt björnbärsbuske. Hur som helst. Förra året, när studion var klar, frågade Micke om vi ville följa med ner och plocka ostron i havet. Att plocka ostron kräver markägarens tillstånd och Micke äger en stor del av marken vid havet här med alla sina odlingar. Vi ville SÅ GÄRNA följa med, men förra hösten kändes varenda sekund stressig. Det gällde att få klart mitt nya album och vi fick skjuta på allt icke jobb-relaterat tills skivan var ute och hjärtat slog lite lättare igen. Så, för några veckor sen, var vi här och fick besök av Willes föräldrar. Vädret var H E L T O T R O L I G T och det kändes som perfekt för att se om erbjudandet att få haka på ostronfisket fanns kvar. Det gjorde det! Micke kom förbi på fredagseftermiddagen och vi började med att visa studion och lite av de framtida renoveringsplanerna. Det är rätt lyxigt, kan jag säga, att kunna visa en mästerodlare sina tankar på växthus och få lite tips direkt. Men, det mäter sig ändå inte med lyxens lyx-lyx som kom senare - när vi väl trampade ner i havet och började leta. Eftersom det var varmt som på högsommaren kunde man ha baddräkt och inget mer, men jag körde lite korta hängslebyxor över baddräkten (mest för imagens skull) där en kniv att lossa ostronen med fick plats. Utöver det tog vi med någon hink och på fötterna körde vi badskor. På första stället fanns inga. Eller, de fanns säkert men vi förstod inte hur de såg ut eller var vi skulle leta. Vi tog oss till nästa samling stenar och plötsligt bara lossnade det. Vid vissa stenar fanns nada, men på andra fanns 5-6 stycken. Det blev så många att Micke, som inte ville ha några, ändå kunde ta hem ett gäng att bjuda på festen han skulle till dagen efter och vi fick ostron så det räckte till två kvällar. Anders, Willes pappa, tog ansvar för rensningen. Sen serverade vi med lite charlottenlök inlagd i rödvinsvinäger/balsamico, citron och tabasco. Så himla gott! Jag som fått för mig att ostron inte är något för mig… Fuck that shit, detta var SÅ HIMLA GOTT! Dagen efter dukade vi upp på det vi numera kommer att kalla "ostron-terassen", som just nu är en hittepå-terass mellan sommarstugan och studion. Efter renovering kommer det antagligen bli min favoritplats i stugan och ostron, jo men det ska ätas där! I glasen blev det Gula änkan. Den flaskan fick vi som minne av vår älskade granne Guje som gick bort förra hösten. Hon förespråkade verkligen det ljuva livet. Ropade ofta över tomtgränsen att jag och Wille skulle ta hand om varandra och hålla ihop. Fick oss att lova att ha roligt. Eller rrrrriooooligt, som Guje sa med sin riktigt grova, varma skånska. Världens bästa granne. Tänk, vilken lyx att få ha så många! Nääästan lika lyxigt som egenplockade ostron. Lyxens lyx-lyx!
