I måndags arrangerade tidningen Femina en gala för sitt nyinstiftade pris ”Årets feminista”. Första gången det delades ut var förra året och i år blev det med gala. Det var fantastiskt, Julia Logan och älskade Sofia Kristensen (som spelar i mitt band också) spelade under kvällen, men ett tag var jag nära att ställa in. Jag har varit ute på turné länge nu, gör mina sista spelningar på ”den lilla turnén” i helgen, och jag hade i min trötthetsförvirring glömt att jag skulle iväg på kvällen. Åkte hemifrån på förmiddagen till en inspelning på P3, sen hade jag ett lunchmöte och direkt efter det skulle jag till Sofia Geideby och hennes Little Factory för att färga håret. Resan dit. Var. Ett skämt. Bussar som inte kom. Busshållplatser som var indragna. Blev en halvtimme sen. Resan från Radiohuset till Mariatorget tog över en timme och en kvart?! Hade kommit dit snabbare om jag promenerat baklänges. Peppen, när jag påmindes om att jag hade planer på kvällen, hade med andra ord hunnit sjunka rätt hårt. Har pms nu också och detta är inget jag är stolt över, men jag kan bli rätt socialt orolig och osugen då och nödlögnen ”sliten av turnén” formulerades några gånger i ett mailutkast utan att skickas iväg. Messade Wille istället. Han påminde mig om att jag brukar vara väldigt glad att jag går på sånna här grejer. Så jag litade på honom. En jävla tur. Det var en fantastisk kväll! Foto: Anna HållmansSåhär såg jag ut. Hann ju inte hem och byta om så fick gå som jag såg ut ”som vanligt”. Dresscoden var ”favoritoutfit du känner dig fin i” och det stämde ändå in på mina kläder. En tisha jag älskar med Sylvester Schlegels skiva ”Röka inomhus” (tror ni gubbar på Söder gillar den eller? Sällan jag får så mycket komplimanger som när jag går runt i denna just där) och en äkta go to-kavaj från second hand-butiken Pop som alltid passar. Dessutom hade jag faktiskt valt tjusiga skorna som matchar tröjan, så det kändes ju mer fest än jag kände mig där ett tag. Hur som. Väl där möttes jag först upp av alla fina människor jag jobbar med själv på Aller Media och sen minglade jag mig fram en liten stund innan jag satte mig vid mitt bord. Där satt redan Suzanne Osten (som tog emot pris för ”Årets ikon”, Bibi Rödöö och Efva Attling och ja, det var lite ”nypa mig i armen”-läge över hela den middagen. Fantastiska, inspirerande kvinnor. Kände mig så trygg och lugn - och taggad på att bara få fortsätta leva och bli äldre! Foto: Anna Hållams / FeminaDet var nämligen en sak jag reagerade på under kvällen. Vilka vi var som var där. Det såg och kändes annorlunda på ett väldigt positivt sätt och jag tror det handlade om hur många generationers kvinnor som var på plats. Åldersspannet var mellan 20-87, minst, och det var underbart. Samtalen blev direkt intressanta och ärligt talat hade jag bara kunnat sitta och hållt käften hela kvällen. Jag ville bara lyssna och få ta del av dessa mäktiga kvinnor med livserfarenhet hade att säga. Alla var så grundade, hade sån lugn och självsäker pondus. Jag älskade verkligen att få vara omkring den! Eller mitt i den, som här med Cecilia Blankens och Lina Thomsgård. Under själva galan lyftes några kvinnor lite extra när de delade ut eller tog emot pris för sina modiga, systerskapliga och inspirerande handlingar. Det var jättefint att både se och höra. Många gånger gripande, då till exempel Ing-Marie Wieselgren, som mördades under Almedalsveckan förra året, postumt tog emot Årets hederspris genom sin svärdotter. En annan pristagare som berörde mig djupt var Louise Frank. Louise höjde sin röst och tog strid för att våldtäktsoffer inte själva ska bekosta sin akutvård efter en våldtäkt. Jag hade ingen aning om att det varit och är så. Tack vare bland andra Lousie är det numera gratis i Region Skåne (eller ja, tre besök är för efter maktskiftet behöver återigen våldtäktsoffer betala för sista besöket) och fler regioner har följt efter, men annars handlar det om fyra besök som ska bekostas av offret självt. Detta är alltså inklusive spårsäkring, vilket är avgörande för att kunna fälla förövaren/förövarna, och det kostar i regel 400-450 kr per besök. Är det inte helt sjukt? Louise berättade hur hon sett kvinnor vända i dörren. Läs gärna intervjun med Louise här, för att lära dig mer. Kan bli helt knäckt av att det inte pratas om sånt här mer, att jag inte visste om det? Tack Femina som lyfte det! Tack Louise! För, den tunga känslan trumfas verkligen av den hoppfulla. Jag blir så lycklig över förändringen, att den sker och att den kommer fortsätta ske bara vi kräver den. Och det ska vi göra!
