De sista dagarna hemma i Stockholm. Vilken jävla sörja de var. Sånginspelningen blev inte vad den skulle bli och jag kämpade mot deadline ”tisdag morgon” dygnet runt för att på måndagsnatten förstå att det inte räckte hela vägen. Ledsen och besviken. Trött. Mest trött. Luften gick ur, liksom. Fick ändå ihop veckan i övrigt med allt annat som skulle göras. En plåtning för kommande ”Vem tror du att du är” (sänds i höst på Discovery +), inspelning och slutjobb med två andra låtar som är beställningsjobb för kampanjer och så hann jag med både min fina kusin Jessicas student plus en snabbvisit förbi Margaretha Julles releasefest för hennes Glam bags. En liten demonstration: Foto: Margaretha Julle Maggan är scenshowsmästarinna och sydde allt till min julshow på Grand och julturnén året efter. Under våren har hon jobbat med Masked singer. Gud, hon hade gjort så fint. Pic nic med extra allt och att träffa henne, Conny, Lina och Nassim var som den där kramen alla snackar om att man saknar nu under pandemin. Har ju bara träffat Conny för att jag lyckats kuppa in jobb så det känts som ”giltig närvaro”. Verkligen saknat Lina. Fick aldrig ett ordentligt avslut efter Mello. Allt det där vi har att ta igen… Va bara förbi en kort stund, men gud, va jag behövde det. Jag vet ju att jag jobbat halvt ihjäl mig senaste två veckorna. Man kan skoja lite om hur lite sömn kroppen klarar sig med efter man haft bebis och hur lyxigt det är att få se både vacker solnedgång och soluppgång under jobbpasset, men tillslut tar man ju slut. När det går åt helvete med något, trots att man jobbat arslet av sig, så tar man ju verkligen slut. Men det känns OK nu. Nu är ju mitt hjärta hemma och återhämtningen är redan påbörjad. Just så. Bara sitta här ute och titta på havet och solen. När jag sitter såhär blir jag alltid förvånad över att jag går och tror att jag behöver något annat. Kom till Ugglarp natten till fredag. Möttes av en äng runt huset. Mamma och pappa hade varnat för högt gräs, men glömt säga hur vackert det skulle vara. Kändes som en scen ur en fantasyfilm. Så vackert och mystiskt. Bara att kapitulera. Naturen styr här. Spenderade hela helgen med familjen. Firat födelsedagar, lagat mat och klippt gräset. Har en elgräsklippare här och den är fantastiskt stark, men det tar bra lång tid att ladda batterierna. Varit strategisk under klippningen och klippt fram en väg till något att göra under tiden det laddar. Gungställningen först. Om vi inte kan erbjuda vatten att plaska med är det det första Rune vill göra när vi öppnar ytterdörren. Rabatten mot huset. Det är det enda jag vill göra. I rabatten mot huset har rosorna tagit sig ordentligt efter min hårda nedklippning som jag gjorde mest på känsla. Skönt att inget dött, eftersom min enda skola är ”slötittar på lite trädgårds-tv och drömmer mig iväg i reklamblad”, vilket skulle vara svårt att försvara mot mamma. Jag vet ju liksom verkligen inte vad jag gör, men lever efter mottot att ”jag gör det ändå”. Ett annat exempel på det? Jo, men att vi sågade itu stupröret igår och installerade en sån här regnsamlare. Återstår att se om vi gjort bort oss eller inte, men alltså det ÄR INTE SÅ FARLIGT OM DET BLIR FEL. Ja, onödiga pengar och meningslös tid, men det går att få tillbaka som det var. Vill liksom inte gå miste om massa saker i rädsla att göra fel PLUS att min kloka granne här alltid pratar om att man ska ha kul när man lever. Så det tänker jag ha. Och hur man sköter sin trädgård är inget undantag, menar hon. Titta! Det har tagit sig! Denna rabatten fyllde vi med massa ”oh, denna va fin! Oj, kolla den DÄR!”-impulsköp förra sommaren och bortrensat från olika grannar. En del togs av rådjuren i vintras, men det andra verkar trivas. Så kul! Så fint? Kommer ta hela dagen imorgon också att få tillbaka gräsmattan, men vad gör det? Få saker är väl återhämtning som det? Under tiden batterierna laddar ska jag och Wille turas om att jobba bort det sista inför sommaren och att bara vara här känns ju som semester. Förbered er på många solnedgångsbilder…
