Alltså STACKARS Wille. Faktiskt. Nu tycker jag riktigt synd om honom. Vi har kommit upp till Stockholm igen för att göra en spelning imorgon (inget öppet, tyvärr) och det tar inte många minuter efter att vi gått in i lägenheten förrän han måste ta upp telefonen och ringa vick. Han har blivit förkyld. Han kan inte spela. Vi har innerst inne vetat det hela dagen, men suttit tysta i bilen. Man hoppas ju ändå in i det sista. Det är ju såhär det är nu. Jag vet. Han vet. VI VET OK, men alltså FAN VA DET SUGER. Låt mig bara en liten stund tycka detta jävla skithelvete suger, ok? Och mamma och pappa som kört upp från Halmstad med oss för att kunna vara barnvakter. Planerat väl för hur vi ska göra detta så det känns tryggt för dem att vara här. Bokat hotell. Gjort upp planer. Absolut, det kunde varit så extremt mycket värre. Ja, vi är i en pandemi och det är ju DÄRFÖR han inte kan spela imorgon. Har man symptom ska man stanna hemma. Punkt. Vi kommer aldrig komma vidare från denna skit annars. Och det spelar ju ingen roll hur mycket vi än kan koppla ihop den här rinniga näsan med allt annat än Covid-19. Det vore så otroligt respektlöst mot alla andra som jobbar med gigget om han inte ställde in. Det är allvar. Och vi tar det allvarligt. Åh, det är så tråkigt att jag inte vet vad. För Wille är det dessutom andra gången det händer. I somras när vi skulle spela på ett nedsläckt Liseberg var förkylningssymptomen där och ställde in igen. Det är ju inte bara jobbet, pengarna, som förloras. Dessa spelningar nu. De är så dyrbara för hela yrkesidentiteten. Att känna att man är musiker. Träffa kollegor. Själva stunden när man spelar. Den där helt ovärdeliga stunden. Ett yrke man inte började med för att tjäna pengar, tvärtom en passion och lust som kan hålla en mätt länge om kylen ekar tom. Man lever på ett gig länge. Kommer att tänka på min första tid i Malmö. Hade slutat folkhögskolan i Skurup året innan och levde på pengar jag flyttat hem och jobbat arslet av mig för att få ihop. Stressigt. Jag var fullt med på att det skulle dröja innan pengarna kom in, det var ju nu jag skulle börja jobba upp mitt och bandets namn och sånt tar tid, men stressigt var bara förnamnet när man inte vet hur länge pengarna måste räcka till. Höll igen på allt och ändå gick pengarna fort åt. Panik vid varje kontoutdrag. Värst varje månadsslut. Alla fasta utgifter. Hatade dem. Hyran, till exempel, till första lägenheten. Det var en andrahandslägenhet en kompis kompis kompis hyrde ut. Svindyr. Svinliten. Delade med polare för att få ihop ekonomin. Gjorde nästan slut som vänner av hur vi hade det där tillsammans. Kontrabasist. Fick kliva över basen när man skulle på toa. Jag hade ändå lyxlivet. Det var en minitvåa och jag fick sovrummet som på millimetern hade plats med litet skrivbord och en säng som man kunde falla fritt in på från dörröppningen. Eller kunde? Det var så man gjorde för att ta sig in. Min kompis fick vardagsrummet/hallen där det inte fick plats en säng om man skulle kunna röra sig därinne eller i lägenheten alls så varje kväll blåste han upp en luftmadrass och varje morgon tryckte han ur luften igen. Det var en inredd vind så de få fönster som fanns gick rakt upp. Kändes så instängt. Mådde så dåligt. Dessutom dumpades jag av killen jag skrivit två album om snart efter vi flyttat in och att Malmö låg så nära där han bodde skapade precis motsatt effekt för välmåendet än det var tänkt att bli. Varje dag gick jag promenaden till Stadsbiblioteket för deras gratis internet och när de stängde gick jag hem igen. Tog en timme åt varje håll. Lärde mig stan perfekt och blev jävla snabb på att maila. Det var det enda jag gjorde. Maila, maila, maila. Och googla nya att maila. Sen maila lite till. Försökte få jazzklubbar att boka oss, bandet alltså (Prylf alltså). Sådär gick det. Det skulle komma att leda till mycket. Kanske inte på det sätt jag tänkt mig, men det är ett (eller femton?) inlägg i sig. Tar vi en annan gång. Gud, va jag slet. Som sångerska måste du lära dig fixa giggen själv. Jag visste det. Inte ge upp, snart lossnar det. Det måste väl ändå lossna snart? Lossnar det aldrig?! Många tankar på promenaden hem. Datorn vägde bly i väskan. Min kära bärbara PC. Så stort beslut att köpa. Måste se om jag kommer in i den idag. Skulle vilja läsa mina dokument från den tiden. Var så otroligt ambitiös och målinriktad. Vill se hur jag formulerade mig. Hade ingen att fråga. Inget kontaktnät så eller ingångar. Det var på mig det låg om det skulle hända något. För mig kunde det inte trilla in gig, som för min roomie som ibland var borta när jag kom hem för att han fått ett gig på nån pub. Gjorde mig så avundsjuk. Åtminstone mat och öl. Och den där yrkesidentiteten. Gud, va man behöver den. Nu måste jag sova. Jag berättar mer en annan gång. Allt är löst för imorgon i alla fall. Anton kommer med istället och allt cool med tekniken. Bra. Jättebra. Ska sjunga hjärtat ur mig. Inte ta för givet. Och för bövelen, håll avstånd och tvätta händerna! Vi måste göra detta för varandra, ok? Inte ta för givet. Det ÄR INTE ÖVER. Det ÄR INTE BRA ÄN. Medan vissa verkar tro att allt är som det varit igen är vi många som förlorar både pengar och litegrann oss själva. Faktiskt. Imorgon tar Wille en för laget. Lova du tar din också när du måste? Bu och godnatt!
