Could. Not. Resist. Evelina som är min (och typ alla andra turnerande artisters, Jesus, hur får hon ihop det?) mastermind på turnéproduktion (aka turné-koordinator) på dagtid svirar om till tatuererska på natten. Stick and poke-versionen av Batman, alltid redo för att rädda en arm eller fot från sin nakenhet med lite bläck. Så, när vi sammanstrålade i helgen på Hugo Parkfestival i Norrköping, ett fantastiskt kväll förövrigt, fick jag mig en ny liten kompis på armen. Har några stycken nu, men detta var första "stick and poke" och det var typ skönt? Sen älskar jag streck och text och det passar ju tekniken väldigt bra för. You heard me right, det kommer bli fler. Det är roligt. Ett jävla tjat innan jag gjorde min första och va rimligt nervös, som en ju är, för om det verkligen var en bra idé och alla med tatuering bara "Asså, Guuuuud. När du gjort första kommer du inte alls bry dig såhär mycket. Du kommer göra fler." och jag ville överbevisa alla och ba "kommer ta flera år goddammit mellan varje om det nu ens blir fler". Klipp till idag. Nu spontanar jag precis som om det vore en öl till en varm sommarkväll. "Ska du ha en till?", frågar nån. "Ja, men för fan. Varför inte? Det blir kul!", svarar jag. Man gör fler. Det spelar inte så himla stor roll. Det ääääär inte en så himla stor grej. Uh. Jag vet. I'm just like them... Mmm. Har du sett vad det står? Med liten risk/pepp för sånna där "Top 30 tattoos that went wrong"-listor för folk inte tror en kan engelska så kan jag trösta/beklaga att jag kan engelska. Det skulle ju dock va jäkligt roligt... Min plus några misslyckade porträtt av bebisar och "It is my life/Crampe Diem"-citat. Tycker sånt är väldigt kul, men riktigt så långt gick jag inte - denna gång. Fick istället bli en liten hyllning till min son. Rune. I kombination med en bad ass-låt. Min son ska inte ha något annat. Men ??-tecknet va lite för svårt så vi körde kullarna istället. Finns ingen kulle, berg eller så en backe i mitten av januari med Ica-kassar och benbrottsrisk jag inte skulle bestiga för honom, min Rune. Sen känns det mysigt att ha ett minne från denna sommar på armen också. Brukar titta på armen, där alla mina tatueringar är samlade, och tänka "just det, det där var då när...". Den betydelsen har nästan kommit att betyda lika mycket, ibland mer, för mig än själva motivet. Denna sommar känns heller inget mer rätt än att ha en tatuering av Evelina, med tanke på logistikhelv.. logistikutmaningen till turné det är som hon bara "äsch, vi löser det". Förlåt, nu citerar jag faktiskt fel. "Det är löst" skulle hon sagt. Och sen skulle hon sagt något annat fint för att få min uppstressade hjärna, som just där och då hunnit så långt bort att den passerat Jupiter, tillbaka till jorden. Tack älskade Evelina. Tack ännu en gång. Nöjd. Som fan. Crampe Diem, folks. Ba karpa skiten ur livet, ok? Annars är det inte värt det. Alla bilder tagna av Johanna Pettersson.
