Från mina stories på Instagram, 28/5-21 Suck, den är här igen. Jag förstod det idag när Wille fick be mig att ”stanna där” i en diskussion som höll på att urarta. Ni vet, eller det kanske ni inte alls gör, men en diskussion som handlar om något i presens och som plötsligt får både imperfekt och futurum på köpet utan att det har något som helst där att göra. ”Du vet att det går fort för mitt huvud att förvandla smått till stort.” Kände mig som ett as när han åkte hemifrån. Som dimma i skallen. Vad ska jag egentligen? Varför blev jag så arg? Vad fan håller jag på med? Tog upp kalendern. Börjat skriva upp när mensen kommer. Det är ingen ursäkt, men i alla fall en förklaring till varför det plötsligt blir så dåligt allt. Och mycket riktigt. Senaste mensen var för snart exakt fyra veckor sen. Punktlig. Så, när jag väl fattar att det är pms så kommer det otrevliga synandet av livet. Idag har varit så otroligt tungt att det måste vara kulmen, snarare än början, på pms:en vilket betyder att jag haft den fler dagar. Kanske två veckor, om jag ska vara ärlig. För jag börjar fundera. Jo, men absolut har jag haft ovanligt dåligt tålamod sen förra veckan. Absolut har jag haft kort stubin. Inte kunnat hantera stress eller förändringar i planeringen. Absolut har jag riktat all min frustration på någon annan och känt mig extra nära det tunga, mörka. Fallit ihop av ”jag klarar inte det här”-overload utan att jag egentligen vet vad det är som fäller mig. Samtidigt har det varit många stora fina känslor också. Otroliga. Känt mig lycklig. Stark. Kär. Känslorna har verkligen varit utanpå och jag blir lite sådär ”vad är på riktigt då?”. Och vad är pms:en? Tårarna för hur fint det kändes med musiken vi spelade in, var de äkta eller bara hormoner? Inlägget om den fina känslan och låta musiken styra, hade jag formulerat mig likadant en vecka innan eller om en vecka? Hatar hur det sätter igång huvudet. Allt är väl äkta, på något sätt. Som en fylla. Den känslan man gick in med får man snart i högkoncentrerad form. Eller som att det alltid finns en uns sanning i ett skämt. Först då man vågar säga det. Pms:en kanske bara hjälper mig få ut allt som annars lagrats på, men äsch, jag vet inte. Jag har starka känslor och vågar uttrycka dem ändå, tänker jag. Eller tror jag. Det är bra och fint med starka känslor. Livet är mycket mer ett (jävla) liv då, men det ska ju finnas nån slags kontroll eller åtminstone möjlighet att känna att man är med om allt. Pms:en gör snarare kroppen till gisslan och jag ser allt utifrån, oförmögen att påverka. Och jag blir lika förundrad varje gång pms:en slår till över att jag inte förstod att det var det. Jaja, jag har förhoppningsvis många år på mig att träna. Bättre lycka nästa gång...
