Gott nytt år! Wow, nu är det här! Året hela världen väntat på. Året som ska lösa allt, om man kollar sitt flöde. Gärna för mig, jag är på! För alltså. Sociala medier verkligen överfylldes av f*** off-hälsningar till 2020 igår och idag och absolut, tack och hej med dig. Men. Istället för att bidra till den kören (vi ska ju ändå inte sjunga i kör med varandra än) så vill jag få försöka fylla flödet med i alla fall ett försök till annan vinkel. För, va det något jag slogs av när jag läste dra åt helvete och stick och brinn om vartannat så var det hur mycket jag längtar efter nonsens. Saker som inte betyder något. Spontana infall och vi lever bara nu-eufori. Kom igen, kan vi bara dodgea pysballongen som lurar runt hörnet med januari, februari (och mars)-slask i väntan på vaccin och bara utropa 2021 till partyhattens år? Låter det inte härligt? Dumt och alldeles underbart? Fatta, vad vi behöver det! Va kollektivet behöver det. 2021, året vi alla plockar fram våra inre "peppens mostrar" och hejar på varandra. Nej, det stoppar inte en pandemi men det kanske åtminstone lättar på den kollektiva nedstämdheten som råder nu? Lite som Nalle Puhs ballong. Så vi fattar att vardagliga beslut egentligen inte ska kräva zoom-konferenser. Att vanliga livet både kan och får bli slentrian igen. Att varje inlägg på Instagram inte behöver vara något med budskap, ett försvarstal eller kritik. Jag behöver i alla fall hjälp att komma ihåg det nu. Det nya sättet sitter lite för djupt i mig för att klara det på egen hand, men hatten blir perfekt påminnare tror jag. Är det någon mer än jag som känner igen sig i att en suktar efter att kunna lägga ut något på sociala medier utan att hjärnan tar bilden hundra varv i skallen tills en bara stänger ner appen istället och bara skiter i? Det har blivit så antingen eller av 2020, men jag orkar varken vara nån predikant för att jag minsann följer rekommendationerna eller nån syndabock som inte bryr sig vad andra tycker de gånger jag absolut agerat för min egen skull och så var det med det. Mm, nej. Jag vill att det blir lite mindre laddat igen. Låt 2021, partyhattens år, bli året det händer och snälla, låt det bli covid-censurens död. Ni vet, den som bara handlar om hur alla andra gör fel. Det ständiga påpekandet som konstant lurar runt hörnet. Den som gör att man känner att varje caption borde innehålla en covid-varning. *den här bilden togs med medvetenhet om rådande pandemi* och sen fortsättning som just förklarar varför man ändå gör som man gör på bilder och lägger ut den trots att, för att, därför att. Rader som förklarar, försvarar. Ett jäkla massa försvarande har det varit. Märkt det även utanför covid. Funnits en så stark allmän frustration att det känns som minsta grej blivit synat. Givetvis allt som har med vad som helst utanför hemmet. Laddad zon. Det spelar liksom ingen roll. Och alla tar på sig nån slags vit riddare-rustning och ska rädda världen genom att förklara för alla andra hur man ska göra - och inte göra. Märkt av det jättetydligt både i mina kanaler och andras. Allt anmärks på. Och du har gjort fel vad du än gjort. Jag borde veta att jag är snygg även utan smink när jag lagt upp en där jag känt mig fin med smink. Jag borde förstått att jag var för tung för leksaken på lekplatsen. Det var väl ändå det som va själva humorn? Jag har varit för smal på andra bilder. Jag har fått kritik för att jag följer fel konton. Alltså, att jag saknar representation i det jag tar in på den specifika plattformen (som om den vore hela mitt liv). Det är en ny nivå ändå. Och hur jävla duktig flicka jag än försökt vara med symboliska värdet pga covid både i bild och text för att försöka bidra till samhällsnyttan så har jag fått kritik för avståndet på foton, men då att vi höll för mycket avstånd och det i sig tolkades som än värre saker. *kalastuta-ljud* Man kunde inte göra rätt 2020 och jag fattar, det blir så när alla är trötta som AS på skiten. I mitt fall är det fortfarande en promille av vad som kommenteras. Men i en trendspaning för 2020 måste det in. Glad att det mesta på mina konton ändå är, och alltid har varit, peppig stämning så det inte urartar massa kommentarskrig. För sånt hatar jag. De behövs inte. I alla fall inte på mina konton. Ska jag liksom in där och moderera? Man får inte glömma att jag är en simpel musiker. Det är en grej när det blir diskussioner på konton där den som driver är extremt påläst och insatt, kanske till och med arbetar eller är utbildad inom. Men mitt? Vad ska jag säga, liksom? Har märkt att jag hållt lite avstånd till en del debatter som brusat upp under 2020, antagligen därför. Jag kan ändå inte bidra till något nytt för konton jag följer har redan sagt det bäst och så har jag faktiskt varit rätt less på mig själv. När jag suttit där och vägt ord för att kunna lägga upp något. Så jävla mån om hur andra ska må av att ta emot det. Så mån om att bidra. Känt att det förväntats, ibland. Att det jag lägger upp gärna ska betyda något, ha en mening eller budskap. Ser det på vad som gillas. Men men. Det får va vad det är, men jag orkar i alla fall inte. Inte att jag inte tycker saker är viktiga, men igen. Jag är musiker. Jag gör låtar. Älskar att ta på mig paljetter och underhålla människor. Ge mig inte mer ansvar än jag faktiskt ska ha. Pratar med mig själv nu. Men, förstår ni vad jag menar? Tror inte jag är ensam om denna tanke. Tror inte det har ens med mitt jobb att göra, eller att jag med mitt yrke är offentlig person, utan vi har alla tvingats bli de där riddarna under 2020 för att ha något att hålla i när det stormat, något att få hoppas med. Att om vi bara gör rätt och uppmuntrar andra till det så finns det ett ljus i tunneln ändå. Jag menar, "Det kommer en tid" är en sån låt. En riddarlåt. Jag älskar den och den är viktig för mig, men vill liksom sjunga om meningslösa grejer nu. Haha, ååååh! Fatta när vi är tillbaka i att det meningslösa inte är laddat längre? När en kram är kotym, inte ett övertramp och en full uteservering ger hopp om livet, inte känns hotfull. Gud, 2020 snurrade verkligen till det för oss. Så mycket som egentligen är förknippat med något vackert som blev, och fortfarande är, fult. Att söka närhet. Vilja dela saker. Finnas där. Haha, känner här att hela detta inlägg blev ett klassiskt riddar-inlägg nu, men jag lovar att jag tänker äta flamin' hot chili crunchers sen och förlora mot båda lagen i På Spåret utan dåligt samvete OK?? Ja, jäklar vad jag är peppad på partyhattens år! Året vi får börja längta och göra planer igen. Året vi kanske kan lägga vem gör vad-tävlingen/kriget åt sidan. Att argumentera och tas på allvar med en partyhatt på huvudet går ändå inte, det är det som är trixet. Man ser fånig ut. Fånighet vinner inga debatter, men det gör folk glada och det är det vi behöver nu. Få va lite fåniga och glada och bry oss om saker som inte betyder något. Jag vill liksom inte lära mig mer nu. Jag vill ha kul! Jag vill få skratta och glädjas med andra. Glädjas med andra, ja. Titta på vad andra gör och att hjärnan bara tänker kul för hen och om inte allt för länge kan nog tittandet ske utan en skärm till och med. Fatta lyxen! Nu tar vi med allt bra från 2020. Insikterna. Tacksamheten. Och så bara lever vi! Jag tänker inte kräva att du gör dig av med massa också, vi bär alla med oss olika saker, men var uppmärksam på vad du behåller och var din egen bästis. Uppmuntra. Peppa. Ta tag i och kasta loss! Färglägg världen igen och se om du kanske hittat en ny favoritfärg! Jag tar med mig min otroliga lycka i att jag för första gången som vuxen älskat att vara helt ledig, fått ro om min familj och drömt drömmar större än någonsin utan ens en gnutta karriär i sig. Det tänker jag inte släppa nu. Aldrig haft sånna peakar kärleksmässigt som i år. Eller sånna lyckorus. De har vunnit över de andra känslorna. Summerade året med Wille igår och konstaterade att man så lätt räknar upp ett år genom karriären eller materiella triumfer. 2020 hade ju inte riktigt dem kategorierna att jobba med och det var så himla fint att inse att allt välmående i år snarare kretsat kring lyckan privat. Så det tar jag med och adderar peppen att få skriva klart mitt album, bygga min studio och skåla med mina vänner. För den tiden kommer! Med en partyhatt på huvudet är den här innan du hinner blinka! Gott nytt år, partyhattar på!
