Gud, hur många gånger har jag sagt detta nu? Det är så man skrattar till när man hör sig själv. Satte mig ute efter ännu ett misslyckat fotoförsök. Att en håller på, va? Det går ju inte att återskapa. Just nu är det alldeles blodröd, himlen omkring är lila och vattnet svagt gul/rosa. Alldeles strax försvinner den ner i vattnet. Ännu en dag. Ännu en natt. Så börjar vi om. Det va längesen. Jag vet. Så många försök till det där blogginlägget som ska kompensera tystnaden, men så har det bara känts överväldigande och så skiter jag i det. Ingen dramatik, egentligen. Inte funnits en tanke på att inte skriva, men mobilen lades åt sidan och vännerna kom på besök och då blev det så. Har faktiskt varit helt fantastiskt. Vi har planerat mat. Handlat mat. Ätit mat. Mest så. Badat en del också. Lekt med Rune. Mellan besöken har vi handlat pizza och somnat i soffan till nån serie. Klippt gräset. Upplevt äkta skördelycka i gula tomater. Livet har levts, alltså. Jobbet har också jobbats. Victoriakonserten och Lotta på Liseberg. Hx-festivalen. Skrivit en text för en bok som kommer ut senare i höst och skrivit klart en låttext till annan artist. Mäktiga uppdrag allihop som jag är väldigt stolt och glad att jag fått göra, men de kräver alla mycket mer jobb än att utföra själva jobbet och stundande riktiga ledighet känns välkommen. Inte behöva känna att jag borde göra något när jag väl har en liten 10-minutare över utan bara få ha det lite gött, för att va ärlig. I veckan gjorde jag sista planerade jobbet på länge. En väldigt rolig plåtning ni kommer få se mer av senare. Nu är det ledigt som gäller augusti ut och hela september. Vara familj. Drömma om renovering. Kommer blogga. Kommer nynna in melodierna som kommer, men inte boka in något eller tacka ja till sånt som måste in i kalendern. Dagarna ska få bli vad de blir. Och det blir jättebra.
