Ljuva livet. Kolla. Nu är vi i stugan. Innan var vi på promenad med kompisar längs med havet. Nu sitter Wille mittemot mig och hjälper mig klippa lite filer från en nygjord inspelning. Han gillar att klippa sina egna trummor och inte mig emot. Får jag tid att säga hej här. Ledsen att det dröjt. Jag höll på därhemma med tavelvägg och skulle precis börja maxa egentiden av att ha turnerande sambo och farmor och farfar i stan när telefonen ringde och jag inte långt därefter satt i bilen påväg till Norrköping. När Oscar blev sjuk i Musikhjälpen hörde jag av mig till dem. Jag hade väl egentligen inte tid, men jag älskar det programmet så himla mycket och anade en viss osäkerhet kring hur länge Kodjo skulle stanna i de uttalanden som gjordes. Och jag menar. Jag skulle ju ändå dit på lördagen för att spela. Om de behövde täcka upp med lite fler folk för att kunna fortsätta programmet så ville jag att de skulle veta att jag var tillgänglig innan de började känna paniken krypandes. Det är ett krävande program att sända, för alla inblandade, och jag känner nästan alla sen mina år i buren. Man blir familj. Man ställer upp.Jag fick samtalet på onsdagskvällen, mest bara för att stämma av hur tillgänglig jag var. Tack vare farmor och farfar, förstående jobbrelationer (fick till och med blommor av mitt skivbolag för min insats i Musikhjälpen trots att de väntar på en låt) och "vi löser det"-inställning kring min hund så var jag så tillgänglig som de behövde att jag var. Då handlade det om att bara safea upp. Morgonen efter stod det bara "KOM ❤️" i telefonen och kort därefter pratade jag med cheferna på plats samtidigt som jag hetspackade. Anis hade också blivit sjuk. Det var inte ens ett scenario när vi pratade på kvällen. Och tänk ändå, va saker ändrats av pandemin. Jag minns 2015. Även då fanns det en rejäl förkylning i buren och jag blev också sjuk, men det var liksom inte ens ett alternativ att åka hem som programledare då. Snarare att det bara var ännu en nivå av resan man som programledare gör därinne utöver dåligt med sömn, flytande föda och känslostormar. Du ska liksom gå sönder, som en del av konceptet. Måste känts för JÄVLIGT att behöva åka hem. Det där laddar man för i typ ett halvår innan det är dags, men det var såklart inget att göra åt det ett år som detta. För min del, att komma in lite hejsan hoppsan, så var det såklart märkligt på ett annat sätt, men jag älskade varenda sekund. Blev rätt nervös när jag körde dit att jag också skulle bli sjuk och att det skulle bli ett riktigt fånigt "hon kom, hon nös, hon åkte hem" över mig, men det var ju ingen fara. Har ju varit väldigt restriktiv kring vad jag gjort för att inte riska att behöva ställa in de jobb som varit planerade. Det var dock rätt praktiskt att vara nervös över att bli sjuk för det överskuggade all annan nervositet. Som den jag rimligtvis kunde haft kring att det var 5 år sen jag sände radio senast. Plötsligt stod jag bara där och rattade direktsändning igen like. Mmm. Det var en väldigt fin känsla att inse att mycket fanns kvar. Och fan alltså, så kul det är med radio?! Och sån HÄR radio på det. Tack Kodjo, Brita, världens bästa inslagsproducenter i örat, gäster och tokjävlar som höll oss sällskap till och med mitt i natten. Fan, va mäktigt det var! När vi skulle gå ut ur buren kändes det rätt konstigt. Jag och Anis delade ju på veckan och min kropp var förvirrad och skrek åt mig att den hade väldigt mycket kvar att ge. Framförallt kändes det nästan dumt, som fusk, att må bra när vi gick ut ur dörrarna. Att kroppen inte var som en saggig och äckelluktande disktrasa som borde slängts för evigheter sen. När vi tagit emot beskedet om det fantastiska resultatet (rekord i engagemang och över 54,3 miljoner insamlade kronor!!) fanns en tomhet, men tack vare en promenad till hotellet med Kodjo och en öl i hotellets reception efteråt med de underbara kollegor som samlats där, så landade allt och även jag fylldes av den enorma stolhet som varenda jävel som varit inblandad bör känna. Det är ju det som är hela Musikhjälpen. Allt räknas, vartenda jävla öre och tanke, och du bidrar med det du har. Och det blev väldigt tydligt ett år som detta. Va många vi är. Som gör det vi kan. Det märktes på torget i Norrköping, i resultatet på skärmarna och bakom kulisserna för vi var många i år. Det var inte bara programledarna som blev fler, utan runt om i alla yrkesgrupper fanns gamla Musikhjälpare som hoppat in, täckt upp och fyllt på. Det var jävligt fint att se. De där två är också jävligt fina att se. Åh, va mycket människor man har med sig i hjärtat alltså. Har man en gång jobbat med Musikhjälpen är man liksom kvar. Man byts inte ut, man blir bara fler. Familj. Och på tal om familjen. Nu är vi i stugan, som sagt. Lite stillsammare här i år jämfört med förra året, men en del hus där folk kommer och går i alla fall. Julen firades med familjen i Halmstad, inomhus glädjande nog, och det var så fint. Tomten kom till och med. Tänk, att han hann förbi oss också? Han skulle tydligen till Australien efteråt. Måtte barnen älska tomten LÄNGE! Så himla mysigt! Sen tog äntligen beslut i familjen att vi fortsättningsvis bara satsar på paket till barnen, men för oss vuxna är det julklappsspelet och en gemensam middag som gäller och nog så. I år var det jättebra mängd på allt och superbra grejer, men det blir ju så jäkla dumt när man köper bara för att köpa. I och med Musikhjälpen och Willes turné kom vi efter med allt och nej, det blir fel bara. Däremot är julklappsspelet för jävla kul. Förutom att pappa HÖLL FAST MIN ARM när det var dags för mig att slå?! TVÅ GÅNGER?! Oj, va jag kommer låta honom minnas detta. Men kul var det! Och fortsatt häng har det blivit. Idag till exempel gick vi till exempel och kollade nya Bamse-filmen på bio med syrrans familj. Första för oss med Rune. Nästan så det kändes högtidligt. Allt som blir av är ju förvisso högtidligt numera. Värdefullt. Slogs av att där Covid-passen ju bara är som att visa en extra biljett. Ändå väldigt smidigt. Och väldigt tacksam att allt inte bara stängs ner.I stugan har vi precis satt igång med drömprojektet "bygga studio" vilket jag knappt vågar skriva för det känns som jag jinxar det då. Men det händer verkligen nu. Peppar peppar. Och tro mig. Ni kommer få ta del av det. Detta är bland det mäktigaste jag gjort (och att föda barn, bla bla bla, absolut meeeeeen - en studio?!) och bara vetskapen om att min framtida musik kommer skapas därinne känns liksom alldeles "say whaaaaat?!". Tills dess tho, så klipper vi filer här och spelar in i själva stugan. Jag har suttit och arrat upp lite blås ikväll som jag hoppas få till på låten. Har en kompis som är en helt otrolig trombonist som jag hoppas ragga upp för uppdraget. Hör blås à la ”Klabbes bank”, ett band jag ÄLSKAR. Hört det blåset enda sen låten skrevs. Annars har vi lagt (och med "vi" menar jag Wille som spelar och jag som bestämmer vad och hur han ska spela) trummor, piano, gitarrer och bas nu. Lite slasksång också och så vill jag få in lite tramporgel också innan jag skickar vidare till Charlie Bernardo, producent jag tycker är heeeelt fantastisk, som kommer få agera lim. Det var såhär vi gjorde "Det kommer en tid" och jag älskade verkligen den processen. Så nu gör vi så igen. Lite vikdocka, men som att jag fuskat och redan i förväg vet vad jag ska rita för att få de andra att triggas igång åt ett håll jag gärna vill att det tar. Egen prägel, med briljanta saker jag aldrig kunnat tänka ut själv, men ändå ett slutresultat som är jag hela vägen. Superspännande!Kommer sitta lite imorgon också innan det är dags att preppa för nyårsafton. Två kompisar kommer hit och vi ska maxa matlagningen så det blir lite utflykter till närliggande gårdar imorgon för att handla in all lyx som ska ner i magen. Har ni tips på något gott att äta så DO NOT HESITATE att skriva i kommentarerna. På tal om, förresten. Läste igenom några inlägg igår och svarade. Blir väldigt glad när ni skriver och jag vet att jag varit lite dålig på att svara där på ett tag, men det blir det ändring på nu. Vi är ju som en liten exklusiv klick här, känns det som. På Instagram och i DM försvinner tyvärr mycket, vilket är jättesynd, men det blir en sån mängd av notiser och saker som inte ens är relevant att meddelanden inte syns riktigt. Här däremot. Här känns det som att vi bara är några stycken fast jag vet att vem som helst kan läsa. Låt mig fortsätta tro det, OK. Det blir i alla fall ärligare - och härligare - så.Puss på er! Tack för ni håller mig sällskap såhär! Och fan, va fint att snart få dela mer musik med er!
