Måndag. Dagen och veckan började med att matsvinnet, inklusive en död mus från nattens fällor, åkte genom påsen rakt ner på terassen utanför dörren. Äckligt AF. Dagen och veckan fortsatte med att vi letade i över en timme efter bilnyckeln. Hittade den tillslut i en trädgårdshandske på gräsmattan... Inga kommentarer. Valde att undvika större failures genom att ta mig in till stan och hänga med familjen. Succé. Helt slut i kroppen. Hela helgen har handlat om att röja i trädgården. Nu sitter jag i soffan och väntar på att Wille ska bli klar hos Rune som vaknade till. Jag somnade vid nattningen. Mör. Gjort te. Ätit mat. Kollat klart Partisan (erkänner mig lite besviken?) och nu nå fransk serie. Lite dåligt med energi för att orka språket, skall erkännas, men min "långt ner på listan"-dröm att få tillbaka lite av franskan jag lärt mig ger mig liten knuff i baken att inte ta upp mobilen under dialogerna. Egentligen borde jag väl bara gå och sova? Hej livet. Fatta att vi bott här snart ett halvår? Galet. Så jävla värdefullt att jag inte vet ord. Denna tiden kommer aldrig tillbaka. Efter jul börjar Rune förskola och en helt ny del av livet sätter fart. Det kommer gå fort. Det gör det alltid. Säger det igen - ett halvår?! Scrollar igenom kamerarullen för att försöka få koll på vad vi gjort här egentligen. Vi har lagat mycket mat. Vi har röjt väldigt mycket i trädgården. Kan inte ens minnas hur det såg ut när vi kom hit längre. Vi har varvat ner och blivit redo att varva upp. Vi har umgåtts med familjen. Både den lilla och den stora. Många vänner har varit på besök. Vi har bott in oss, drömt oss iväg med renoveringsidéer, rensat bort grejer och flyttat omkring det som blivit kvar. Framförallt har Rune vuxit från att vara bebis till att bli ett barn. Ett litet, helt fantastiskt barn. Det är helt otroligt faktiskt, när jag tänker på det, va han vuxit under dessa månaderna. När vi kom hit levde jag tätt intill mina utvecklingsstegsappar. "När bebis är XX månader, vad funkar då?", "Vad kan han nu?", "Vad betyder den där grejen?" Nu bara kör vi, känns det som. Det är så mycket enklare nu när han kan visa mycket själv. Peka, uttrycka starka känslor, säga små ord. Han spexar så himla mycket nu också. Skrattar. Åh, va han skrattar. Det smittar av sig.
