Fick så fin kommentar av Elin på förra inlägget. Meningen "livet är inte för amatörer" fastnade hos mig och fick mig att tänka på när jag, mamma och mormor satt och fikade för några år sen och kom in på det här med åldrande. Jag suckade väl lite om att det är svårt att veta vad som förväntas av en och hur man egentligen ska vara. Fyllt 30 och det bara kändes så omvälvande att så definitivt vara vuxen på pappret. Gick inte att ducka faktumet längre, men huvudet hade inte hängt med. Hur fan är man vuxen, liksom? Mamma konstaterade snabbt att hon inte hade några visa ord att ge om just det. Hon sa att hon stannade mentalt vid 21 och det där att va över 60 var inte heller lätt att veta hur man ska bete sig jämt. Så tittade vi båda mot mormor. Nu skulle vi få veta, men nej. Hon bara tittade tillbaka och sa med sin lugna röst "men jag vet väl inget om att bli 90 heller". Där sa hon det. Vi vet ju inget om nästa steg förrän vi är mitt i det, eller oftast när vi är förbi. Så då kan man lika gärna skita i att grubbla för mycket. Bara gå på känslan. Och jag menar. Ingen vet ju. Jag tycker det är en jäkligt skön tanke att landa i. En snäll tanke att dämpa de andra med som kommer på köpet när man står inför sånt man inte förstår sig på. Man kan bara det man varit och samtidigt är livet konstruerat som så att vi varje dag vaknar upp äldre än gårdagen och vad som händer oss då vet ingen förrän det hänt. Mäktigt nog blir vi 30, 60, 90 år ändå. Om man har den stora lyckan. Mmm. Livet är inget för amatörer, men ändå är det allt vi är och kommer vara. Ett gäng amatörer som försöker vårt bästa! Och nog fan gör vi det bra! Klapp på axeln, puss på pannan. Nu tar vi helg!
