Satt och samlade tankarna i ett inlägg mitt i juldagens behagliga ingenting när jag fick beskedet. Väldigt tacksam att jag fick höra på telefon innan jag såg det på sociala medier. En kompis som inte finns längre. Har försökt tänka på annat, men det är väldigt svårt. Tillbaka hela tiden. Hjärnan och hjärtat stannade där och blir nog kvar ett tag. Hade först inte tänkt skriva det här, ville inte. Vill liksom inte att detta ska gå att skriva. Men, det är ju såhär det är. Min kompis är död. Det skulle kännas falskt att skriva något annat nånsin om jag är tyst nu. Går runt med konstant ilning i magen. Antar att det är detta som kallas klumpen i magen som jag trott jag känt förr men uppenbarligen inte. Det är såhär den känns. Den gör inte fysiskt ont, men det trycker och så mycket känns på samma gång att det skapar en smärta ändå. Vill säga det till alla, i samma andetag som jag hälsar, och vill samtidigt inte säga det till nån alls. Låt det bara vara. Håll käften, jag vill inte tänka på det. Jag tänker på det hela tiden. Vi va inte nära varandra längre. Det är den krassa sanningen och det är klart det känns förjävligt nu, men det går inte att tänka så. Jag får inte tänka så. Senaste året drogs vi parallellt mot livets två ytterligheter utan att jag fattade det och som när jag föder mitt barn och upplever den största lyckan jag någonsin känt tvingas du genom det värsta. Jag förstod inte och jag är så jävla ledsen över hur det blev för dig. Ibland kan man inte kalla livet något annat än brutalt i hur det bara pågår med sin hänsynslösa blandning av lycka och sorg, värme och kyla, sitt ständiga brus och farliga tystnad. Tystanden ja. Jag tänkte inte på att den fanns mellan oss just nu. Du har liksom varit med. Snackade om dig senast nu under turnén. Nått lite roligt minne som dök upp och fick ta plats en stund. Då va du redan borta. Gud, va jag önskar att det inte va såhär. Det är bara så, så, så sorgligt. Det va inte hit vi skulle. Vi hejade på varandra. Att vi satsade. Tron på oss själva, kärleken till oss själva som fått växa och äntligen tilläts va stark. Vi förtjänade det. Det va faktiskt så vi pratade, de ord vi använde. Pepp och kärlek och sån jävla styrka utstrålade du. Gav du. Har alltid varit så inspirerad av dig. Hejade på håll konstant, men började glömma bort att säga det. Förlåt mig. Det är bara så himla. Fan. Fan bara. Vår senaste konversation handlade om hur vi försöker få till en date när du va hemma en sväng, influensan och jobbkrockar ställde in det den gången. Inget dramatiskt, bara livet. Nästa gång, ok? När man bor långt ifrån varandra får det ju bli så bara. Inte tror man att det är sista gången? Men så var det för oss.
