Soffan nu med filt över benen. Knastret från brasan. Inter-Juventus står 2-0 och Wille njuter av bilden på tv:n vi tagit över från mamma och pappa. Till och med surroundljud. I sommarstugan. Levlar upp. Varit en fin helg. Förutom en dålig mussla har allt varit helt fantastiskt. Mamma, pappa och syrran med familj sov över igår till idag. Vi använde för första gången alla sovrum. Krävdes att en av huvudsäkringarna gick två gånger innan vi hittade en lösning där vi både kunde värma upp rummen och laga klart maten, men det spelade ingen roll (eftersom en tack och lov har en svärfar som är elektriker). Kändes så mysigt att vi kunde vara här såhär många. Nu liksom. I januari?! Jag och Wille har varit här på egen hand på vintern, men då har vi stängt alla rum vi inte använt och de har ju varit svinkalla när vi öppnat upp och känt efter. Så kul att det gick! Absolut kallt utan elementen igång och det är framförallt fönsterna som kunde varit i bättre skick, men ändå. Det gick! Helgen handlade om häng och mat. Det var på ett sätt vårt nyårsfirande som inte blev av på nyår på grund av förkylningssymptom och det var först nu vi lyckades vara helt friska alla samtidigt. Maten blev en trerätters med först fransk löksoppa och gratinerad ostmacka. Alltså, kan det vara världens billigaste lyxkäk eller? Så gott! Efter det rökt sej med salsa verde och grillad spetskål med en citrusdressing och avslutningsvis friterad dessertravioli med två olika fyllningar - pistage och hallon. Båda blandade med ricotta. Inga bilder, allt direkt i magen. Vi drack vin från magnumflaskor för att det kändes härligt nyårsextra och efter maten, när till och med mamma stannade uppe för att spela sällskapsspel, var det inget snack - magnumflaskan med Moët som jag fick när jag vann "Årets look" på Elle-galan 2019 korkades upp. Väldigt trevlig kväll! Absolut dålig stämning under Besserwisser, men det hör ju till så det släppte vi snabbt. På tal om Ellegalan. Denna helgen den brukar ligga. Årets fest. Älskar Elle-galan. Alla är så fina, allt är så bjussigt. Kollade igenom bilder från förra året idag och suck, glammet och vimlet känns ju så längesen... Såhär såg jag ut på förra årets gala som hade ett hållbart tema och därför fick Helena Lundström sy galagaloscherna av gamla gardiner. Åh, vilken kväll det var. Har många glittriga kvällar att ta igen när det går, så är det bara! Får jag välja ska Elin vara med på samtliga! Saknar mina vänner. Saknar för stark volym. Saknar att dansa. Saknar att mingla bland folk jag inte känner och småsnacka om ingenting. Saknar till och med de ömma fötterna. Jaja, det kommer en tid. Och den här looken är rätt jävla smashing den också, visst? Det är i alla fall den som gäller. Såhär livet ser ut just nu. Och det är ett bra liv. På en sån här plats finns verkligen tid att tänka och reflektera och jag fattar ju att jag lätt, sen när tempot är igång igen, kan glömma bort sånt som känns helt självklart viktigt här. Därför är det viktigt för mig att dokumentera livet här som det är. Livet, platsen. Så, innan familjen kom igår var den fantastiska fotografen Maja Karlström här en sväng och fotade lite utomhusmiljö. Maja tog bilderna till "Det kommer en tid" och det kändes så meningen när vi sågs första gången. Hon var, precis som oss, i Ugglarpstrakten förra våren på grund av pandemin och hon har, precis som oss, hittat hem här i en oisolerad stuga och blivit kvar trots vinter och rusk. Vill väldigt gärna ha foton från alla årstider här och jag kan inte återge det rättvist själv. Det är dessutom så mycket som kommer ske nu också här för oss med renovering och fix och hennes kärlek för platsen gör mig trygg att hon ser det jag ser och vårdar det med sina bilder. Bilder för min egen skull, men också så ni får se. Mycket som landar musikaliskt för mig här bara av att vara här i denna miljön. Ni kommer förstå sen, hoppas jag. Att det låter lite annorlunda. Att det hörs att jag bott här, med hav och kossor och det dyrbaraste livet i koncentrerad form. Ska bli spännande att få veta vad ni hör för musik av platsen. I mitt huvud låter det hela tiden nu. Trummorna i tolv åtta. Hummande i två oktaver. Blev förresten återigen inspirerad av Maja att vara mer i vattnet. Hon surfar så pepp finns för det, eller kanske snarare att jag vill skaffa en SUP att använda på stilla dagar här. Men också kallbadandet. Jag älskar att kallbada, men har gjort väldigt lite utan bastu. Här omkring är det så otroligt långgrunt och det tar emot för mig, vill gärna kunna doppa hela kroppen direkt, men Maja tipsade om att införskaffa våtskor, nå slags surfboots som går över anklarna, så slipper man värsta kylan på fötterna. Och nu när det är som allra kallast verkar det som att badstegen i Steninge ligger i även på vintern. Det är 5 minuter bort med bil. Även om själva grejen med att börja kallbada här mycket handlar om att jag vill gå i nere vid "mitt ställe", liksom en del av hela livsstilen, så kan det ju vara en bra start att ta mig till en badstege först. När jag är hard core kan jag ju knata ner här och kanske till och med uppskatta promenaden i kallt vatten innan doppet kommer. Det känns dock tveksamt. Det är ju mest stunden efter som uppskattas. I alla fall himla kul att kallbad blivit så poppis! Förhoppningvis kan det leda till att badstegarna närmre oss här också får ligga i på vintern framöver. När jag var liten hade vi alltid brygga och badstege på piren precis nedanför oss, men det krävde att folk här i området varje säsong bar ner och upp den. Det blev färre och färre som var med och dessa färre blev äldre och äldre och ja, tillslut upphörde det av sig själv. Kanske dags igen?
