Detta inlägg gör jag för att uppmärksamma Aller Medias fina intiativ till "Lauramånaden" där de från och med i år kommer tillägna mars månad till att rikta uppmärksamhet och stötta en utvald organisation som gör gott för kvinnor. Läs gärna mer om initiativet här. I år tillägnas den Tjejzonen som är Sveriges största stödorganisation för tjejer som erbjuder kostnadsfritt och anonymt samtalsstöd till alla som definierar sig som tjejer mellan 10 och 25 år. Stötta gärna deras arbete genom att swisha din gåva till 9002072. * * * När jag ser de här fotona av mig själv, tagna i smyg med självutlösaren, vill jag bara pressa mig igenom bilden, krama henne hårt, hårt och säga "du är så fin, du är så fin, du är så fin" tills jag inte har nån röst kvar. Men jag vet att det inte hade funkat. Jag känner henne för väl och hon hade inte lyssnat. Hon hade nog fått mig att tro att hon gjorde det, men det är bara ännu en sak hon var duktig på. Såklart hade det varit värt ett försök, men jag vetefan vad jag skulle säga längre. Jag pratar om vad jag skulle sagt till mitt tonårs-jag. Fått den frågan flera gånger, "Vad skulle du säga till ditt tonårs-jag?", och genom åren har jag väl haft lite tankar på vad som skulle varit bra. Olika, beroende på var jag varit i livet. Där jag är just nu känner jag bara att det är så längesen. Längre sen än det är och jag har nästan tappat förmågan att förstå henne. Gud, det låter ju hemskt, men samtidigt är det nog ett tillfrisknande. Jag skulle i alla fall gärna se det så. Har många gånger sagt att jag ser mig själv som en "nykter prestationsknarkare" och det är jag kanske fortfarande, men det känns som att jag tagit ett nytt kliv vidare. Att jag inlett nästa steg i programmet, nästa fas i processen. Den där "duktiga flickan". Den viljestarka, modiga och samtidigt så otroligt osäkra. Det är klart att det finns spår av henne i mig. Både styrka och skörhet, men samtidigt är det så mycket av det som var min sanning då som inte ens skulle vara tänkbart idag. Att sätta ihop prestation och person sådär som jag gjorde. Att jag var fel om jag gjorde fel. Det känns faktiskt helt orimligt idag. Varför skulle jag fokusera på något så banalt som prestation, när jag har ett helt liv att leva? Men vad skulle jag sagt då? Kanske skulle jag inte sagt något alls. Bara lyssnat. Det är ju inte som att ingen annan försökte prata med mig, när de såg hur nära kanten jag stod. Och det var ju jag som inte släppte in, när folk ville komma nära. Jag tryckte bort allt. Komplimanger förvandlade jag till lögner när de färdades från någons mun, genom mitt öra, och upp i mitt huvud. Jag var inte snäll mot mig själv och eftersom jag tyckte jag hade koll på läget köpte jag varenda ord jag sa till mig själv. Fanns inget intresse att ta in andras syn på det hela och det fanns ingen plats för nya tolkningar. Jag hade fullt upp med att prestera. Vara duktig. Plugga, bete mig, få uppmärksamhet för rätt saker. Mmm, fick jag chansen att sitta ner en stund skulle jag bara lyssna. Nånstans ville jag väl bara bli sedd, tror jag, och hörd. Som alla. Sen var jag också jäkligt smart, superkraft och akilleshäl är ju ofta samma sak, och skulle jag hört mig själv prata hade jag nog börjat ifrågasätta och omvärdera en del. Man hör allt på ett nytt sätt när man hör det utifrån, genom örat. Så funkar det när jag gör musik. Ett av mina bästa tricks för att ta reda på om en idé är bra är att lyssna. Spela in en demo, sätta i lurarna och lyssna. Skulle låta henne uttala sina drömmar högt, hur läskigt och avslöjande det än skulle kännas. Bett henne formulera varför betygen var det viktigaste som fanns. Hon skulle få prata om sina rädslor. Beskriva känslan av att sjunga. Berätta om Ugglarp. Allt. Jag hade också utnyttjat hela meta-situationen att jag och hon är samma person och tvingat henne säga mig allt det där dumma hon sa till sig själv. Hon skulle skämmas arslet av sig. Så får man ju inte säga till någon. Nej, just det. Jag tror nånstans att allt man är med om har en plats, att det leder en dit man ska. Samtidigt, man behöver inte vara så jävla förstående jämt. En hel del är sjukt jävla onödigt, punkt, och man hade kommit fram ändå. Kanske till och med lite tidigare. Hade gärna gett mitt tonårs-jag lite utrymme att våga göra fel på. För, om jag tänker efter så är det först när jag vågat göra fel som jag tagit mig dit jag velat vara. Definitivt det som tog mig ur det destruktiva. Fel efter fel efter fel och plötsligt blev helt självklart istället och som en medveten taktik. Det har jag räknat ut i efterhand. Jag menar, jag sökte musiklinjen på gymnasiet och Idol trots att kroppen skrek att jag inte hade där att göra. Och jag började skriva på svenska fast det kändes ur-pinsamt och svårt, men det var som att det inte fanns några alternativ. Alla gånger jag skrikit på scenen, som det första jag gjort, bara för att bli av med förväntningar, nervositet och hela skiten. Alla gånger jag tagit på mig shorts när jag tyckt mina ben sett tjocka ut. Paljett-tröja när jag känt mig förminskad. När jag sagt ifrån på skarpen, livrädd för konsekvenserna men tvärsäker på min sak. När jag inte varit tacksam utan krävt mer pengar. Helt enkelt när jag inte gjort som jag nånstans lärt mig, utan som magen och hjärtat säger. Det är då jag vuxit och kommit vidare, inte när jag gjort "rätt" och bara infunnit mig i ledet. Jag menar, rätt för vem? Tonårstiden är speciell. Den är ju lång! Från tretton till och med nitton är som en livstid med tanke på allt som sker inom en. Hur man börjar formas. Tar några av de första stora besluten på egen hand. Så mycket som känns övermäktigt. Så mycket som blir möjligt. Högstadiet, gymnasiet och första steget ut vuxenlivet som i sig är ett enda stor "hur fan gör man det här då?!". Jag minns tillbaka både med jättemycket kärlek och med ett ömmande hjärta. Känslorna var starka under den här tiden och jag trodde jag visste mer om livet än jag gjorde. Hade sånt tunnelseende. Trodde mina bra betyg skulle lösa allt och öppna alla dörrar. Och visst, dörrarna jag sett framför mig med de svåraste utbildningarna som erbjöds stod öppna, men jag hade inte tänkt in att mitt hjärta skulle styra mig åt ett annat håll. Till något helt annat, att det ens var möjligt och det var jag inte beredd på alls. Det är något väldigt fint med det, tycker jag. Jag var en jävel på att trycka bort känslor som tonåring och nu är det mitt jobb att uttrycka dem. Man kan inte ducka vem man är och att det gör ont ibland under resans gång hör liksom till. Men älskling, försök vara lite snäll mot dig själv under tiden. OK?
