11 juni 2020. Va hos mamma och pappa en sväng. Mamma har hjälpt mig justera en grej på scenkläderna jag ska ha på Victoriadagen på tisdag och vi lekte med kusinerna och käkade upp de svingoda pastaresterna med min svingoda "köttfärs och allt annat i kylen"- sås som jag börjat göra en gång i veckan för att skapa plats för nya gårdsbutiksvändor. Det va meningen att mamma och pappa skulle fått dem efter gårdagens lunch eftersom de är så snälla och hjälper mig med kläderna och passa Rune, men de var för snälla denna gången. Hur som. Svingott. Aströtta. Dags att åka hem. Ropar efter Tigge. Han kommer inte. Ropar att vi ska åka bil, åka biiiiiil. Inget ljud. Fan, är han inte inne? Ser att ytterdörren är öppen. Han är väl i trädgården och leker med sin boll. Han leker alltid med sin boll. Men nej, bollen ligger på gräsmattan. Tigge är inte där. Ropar. Ingen respons. Fan, har han stuckit? Tiger är inte en hund som drar. 99/100 när man inte ser honom är det för att han är precis vid ens fötter. Men kanske är något annorlunda, kanske var en katt eller något annat utanför tomten som lockade ut honom? Har hänt en gång tidigare när han bodde över hos mamma och pappa att han stack ner till bensinmacken och antagligen letade efter mig och Wille. Nu kommer en jobbig känsla i magen. Springer in igen. Kollar alla rum som är stängda, kanske är han där men vi inte hört honom? Nej, det är han inte. Kanske är han i mammas säng och ligger så jäkla skönt att han inte vill höra, han har trots allt börjat bli lite grinig gubbe. Nej, inte där heller. Bilen då? Lämnade en dörr lite på glänt och han älskar ju att åka bil/vill inte bli lämnad. Kanske lyckats komma in där? Nope. Inte. Ut igen. Wille, mamma och Rune är runt i trädgården. Dubbelkollar, trippelkollar. Wille upp mot kvarteren runt lekplatsen. Jag drar ner till syrran, bensinmacken, stora vägen. Fruktansvärt jobbigt börjar det bli. Detta är så extremt inte likt honom. Skulle han varit i nån grannes trädgård hade han kommit med ilfart vid detta laget. Tänk om något har hänt? Tänk om han blivit påkörd av en bil? Det är liksom 60 på stora vägen, kanske mer? Mycket bilar är det i alla fall. Svårt att se. Stålsätter mig inför varje hörn jag ska runt för att kunna hantera blod på gatan. Du är ju ingenstans. Fan. Säg inte att du är död. Hem igen. Möter syrran i sin bil som bara ska parkera så kommer hon och hjälper till. Kommer hem. Mamma säger att "men tänk om han hoppade in i pappas bil när han åkte och handlade?". Gud, va långsökt? Och pappa som är den i familjen som faktiskt hetsar att Tiger skulle kunna rymma om vi inte håller koll när dörrarna är öppna som de alltid är. Vill inte ringa honom, vill inte oroa eller stressa upp och bara att ringa känns som att få ett hemskt I told you so i nyllet. Men jag ringer ändå. Usch. Pappa är i bilen, packar in varor. - Pappa. Tigge är borta. Vi har letat överallt. Alltså, han är inte med dig eller? - Ehm, ne... Men, va?! Han ligger ju här! Åh, herreGUD! Skriker att han är hittad till hela räddningspatrullen som nu består av Wille, mamma, mormor, Rune, två småkillar som gick runt på gatan och hakade på Wille när han letade, syrran, kusinerna plus gamla grannarna Ida, Sara och hennes dotter Lone som också kom förbi. Rätt ståtlig välkomstkommitté för Tigge att springa runt till när han hoppar ur pappas bil efter att de rullat upp för grusuppfarten. Han är URNÖJD och två sekunder senare leker han med bollen igen. Ja, alltså. Shit. Han måste ha hoppat in och lagt sig där bak i pappas bil när pappa sprang in för att hämta sin kvarglömda telefon. Svart klädsel i bilen och svart päls, går inte att se honom och han gör aldrig ett väsen av sig om han bara är nöjd med situationen. Så han har liksom bara suttit där, högst ovetande om känslostormarna han rört upp under tiden. Tigge. Fina Tigge. I fyra år har vi älskat dig nu. Du som egentligen inte skulle bli vår, men som via en Blocket-annons för hundar som akut behövde nytt boende hamnade hos mormor via mamma, men sen första dagen vi sågs så givet var vi varandras. Så då blev det så. Du flyttade med oss till Stockholm efter sommaren och jag älskar din komplexitet, integritet och hur du alltid ska ligga nära för att bli klappad. Tass upp som skrapar för mera. Ikväll har du inte behövt skrapa med tassen en enda gång. Har inte släppt dig för en sekund. Dumma, älskade knäpphund. Skräm oss inte sådär igen!
