Hyllningskonsert för Marie Fredriksson i måndags, som sänds på lördag. Skavlan igår, som sänds på fredag. Minnesstund för min kompis. På söndag. På ett sätt den vackra och poetiska delen av döden, minnena och tacksamhet för det vi fick, men ändå döden. Går ju ändå inte att komma ifrån. Död. Det definitiva hejdå't. Såg en intervju jag gjorde förra året som publicerats nu där jag sagt såhär: "Såhär bra är det just nu". Och genom sorg och smärta måste man hitta tillbaka till den känslan. Att känna att man ligger på plus, eller åtminstone ny nolla. Att vara lycklig över att få leva. Det är jag. Eller kanske såhär. Jag är lycklig över att få leva ett liv jag är lycklig i. Så känner jag verkligen, förstärkt av senaste tidens väldigt tunga tankar och sorgen inte bara över själva förlusterna utan också det faktum att alla inte får känna så. Man kan ju inte backa tiden. Det går inte att få tillbaka de som lämnat oss och man kommer inte få chansen att säga det man inte sagt. Inte till dem, men likväl till de du har kvar omkring dig - och dig själv. Det händer med mig lite mest hela tiden nu. Livet händer, i stort och smått, och jag påminns om vad jag vill att just mitt ska handla om. Så mycket omprioriteringar. Livsviktigt och nonsens från förr byter namn med varandra för att matcha mina värderingar idag. Jag står upp för mig själv och de jag älskar, både aktivt och omedvetet, genom det. Avslutade väldigt nyligen ett av mina mest värdefulla samarbeten av den anledningen. Det är inte första gången jag ändrar omkring mig. Tror ärligt talat det behövs för att komma vidare. Men detta är min hittills tyngsta, en annan sorg inom mig att det inte funkade, samtidigt också min minst dramatiska. När man tycker väldigt mycket om personen i fråga, men det bara inte funkar längre. Konst att kunna skilja på privat och professionellt. Va svårt förr, men jag är rätt bra på det nu. Rätt så krasst lagt, det är en styrka i mitt jobb. Vi hade fastnat. Och alltså. Den energin det tog av mig innan jag erkände det. Det funkar bara inte. Jag orkar inte. Jag vill inte. Där kan man faktiskt få landa. Jag vill inte. Punkt. Nu promenerar jag på Västerbron. Får lite ont i kroppen av att skriva detta inlägg samtidigt, man styr så lätt tankarna. Att allt sitter ihop. Denna platsen. Allt omkring. Försöker ta kontroll över situationen. Tänka på annat. Titta, va vackert det är. Alltså, titta. Fint bara att få stanna upp. Tänker på repet vi precis hade för öppningsnumret i Mello nästa vecka. Det gör mig glad. Livsviktigt nonsens. Mmm. Orden behöver ibland inte ens byta plats, de passar ihop också. Va fint. Vi låter det va där ett tag. "Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar". Marie sa det så bra. Och någons eller någots betydelse försvinner inte för att du kan skratta mellan tårarna. Och ärligt talat. Är det inte det viktigaste vi kan göra, att se till att verkligen leva fullt ut för de som inte får det? Nu måste jag tänka på annat. Tänker lyssna på bra musik. Typ HAIM. Ska iväg och spela in podcast. Nordmark pod. Vi verkar ha massa gemensamma vänner. Får lite pannepanik över att ha varit så djävulskt privat plötsligt, speciellt inför ett möte med någon ny såhär (som om inte ni är det), men fan. Det måste va på riktigt. Det måste va... Livet.
