Sitter i soffan. Solen tittar in. Tiger ligger till höger om mig. Han brukar envisas med att lägga sig över tangentbordet på datorn när jag sitter och skriver, så jag kan klia honom, men nu verkar han bara vara nöjd med värmen från mitt lår. Det är mysigt. Mjukt och tryggt och mysigt. Foto: Emma SjövollDet är några veckor sen jag kom hem från Finland och avslutade sista turnésvängen på releaseturnén. Var helt färdig. Bokstavligen. Färdig med hela releasen, färdig i hela kroppen. Och när man ändå inte fick någon hjälp av vädret matchade jag det med mina grå mjukiskläder och lät lugnet ta hand om mig. Tvättade, packade ur väskorna. Återställde på riktigt. Alltså äkta "gjorde klart alla kvitton"-färdigt. Utan att påbörja. Det var rätt tråkigt, ärligt talat, haha men samtidigt så skönt att inte ha saker som man plötsligt kommer på att fuck, nu blev ju det där som inte varit bråttom faktiskt jävligt bråttom. Andan i halsen. Hela tiden ligga liiiite efter. Så är det ju när man är i skarpt läge. När en skiva ska ut. Eller en turné genomföras. Annat får backa. Och det måste få vara OK. Så länge man stannar upp när perioden, som man ursäktar som just en period, är över. Och det har jag varit si sådär på att göra. Men, jag gjorde det nu. Jag tillät mig själv att ignorera stressen i örat så den tillslut gick och läste en bok den också. På tiden jag behandlade mig själv så stillsamt. Respekterade återhämtningen. Applåderade insikterna den kom med. Foto: Emma SjövollMitten av april. Ett kvartal sen skivan släpptes. Säger kvartal för att flexa lite, var ändå på möte hos revisorn igår. Men, ja. Jag är nånstans mitt i, på många plan, och samtidigt färdig. Enda sättet är att starta om och det är helt enkelt dags för något nytt. Foto: Emma SjövollEn ny era. Och det är inte bara att jag ska ta reda på vad nästa skiva kan tänkas bli, har blivit sugen att utforska vad mer jag kan utmana mig med skrivmässigt. Ska det bli en bokjävel, liksom? Sånna tankar. Kanske 40-års krisen som flörtar lite med mig, I don't know, men det känns hungrigt och nyfiket så jag kör. Och för att det nya ska kunna ta plats, behöver jag ju faktiskt skapa plats - och ett av sätten är att tacka för mig här. Att blogga har i omgångar varit fantastiskt, men jag hinner inte med som jag önskar. Jag vet det, du vet det, alla vet det. Jag är väldigt tacksam för vad den här platsen fått vara för mig. Den har känts så trygg och fast jag vet att alla kan se har det känts som att den bara varit till för oss som velat ta del av den. Tack till dig som läst och som fått mig känna så. Foto: Emma SjövollJag kommer kanske börja blogga igen senare, livet har bjudit på så många glada överraskningar att jag inte låser dörren längre, men för nu vill jag försöka hitta tillbaka till den tanken på mina andra sociala kanaler istället. Bloggen har varit så ren och ärlig och ett sätt att få det jag saknat på t ex Instagram på läääänge, men jag vill ju egentligen hellre få känna den mänskligheten där också. Istället för att fly den. Och efter det här inlägget om pms kändes det faktiskt som att det kan gå att hitta dit igen. Vi kan väl våga testa?
