Let it be - The Beatles You know what I'm talking about. Det är verkligen en helt ny vääääärld (hand upp alla som hörde Jöbacks ljuva stämma precis) att bli mamma. Och en värld som inte bara är ens egen, tydligen. Minns att det första min fantastiska barnmorska Eva sa till oss när vi va på inskrivningssamtalet va "och ring om ni undrar något, googla INTE". Lite sunt förnuft á la man inte ska googla symtom (eftersom det alltid slutar med att man har dödlig sjukdom) alltså, men jag googlade DIREKT något höll mig vaken på nätterna (addera sparkarna i magen, kissnödigheten och omöjligheten att ligga bekvämt - blev inte mycket sömn, nej) och det går ju inte annat än fascineras över hur duktiga människor kan vara på att få andra att må skit. T ex. En gravid kvinna skriver anonymt i forum då hon fortfarande är i chock över att den uteblivna mensen visade sig vara ett barn och frågar om nån vet om det är farligt att hon drack "något glas", vilket betyder "några glas" men det vågar man ju inte skriva. Varför? Jo, för att hon antagligen fattade att svaren hon smulle få inte skulle va "vet inte, men jag skulle ringa 1177" eller "här är länk till vad doktorer/forskare säger" utan svaren är i stil med "vet inte, men JAAAAG skulle i alla fall inte vilja ha på mitt samvete..." osv. Jävla puckon. Som om man inte tänkt den tanken själv redan mvh hade min sista pangkväll samma helg jag förstod att något va lurt med kroppen. Hur som. Blev lite bättre på att inte googla efter den kallduschen när fråga efter fråga besvarades sådär, men att va gravid va som att man ställt in en Google alert på sig själv för att råd och pekpinnar IRL. Vissa tog jag glatt emot, allt sagt med kärlek för att något ska bli bättre och "egna erfarenheter-reflektioner" var guld, men de där som inte hade något syfte att hjälpa mig... Typ den efter en konsert på Grand där jag körde julshow. Kvinna jag INTE känner går fram till mig efter konserten. "Du ska inte röra sig sådär, det är skadligt för barnet". Jodilatihopp, va FA-AN ska jag göra med en sån kommentar till? Morgonen efter får fin-Eva återigen överrösta mina hulkanden i telefon med att förklara hur bebisen mår bra där den ligger i sitt vatten, hur det handlar om att det vad jag och min kropp orkar som får sätta gränsen och inte någon annan. Det där samtalet tog vi några fler gånger innan det var dags att föda. Varannan gång det, varannan gång oro över fosterrörelserna (usch, fy fan ja), men det får vi ta här en annan gång. Nu är min son här. Han mår asbra. Just nu sover han mot mitt bröst med lite försommarvindar som stryker över hans bulliga kinder. Och - trots att jag vet att det finns tusen miljarders olika tankar om hur jag/vi/allt ska va nu, och det kanske är att "be om det" att börja blogga som nybliven morsa, är det trots allt precis det jag alltså gjort. För, va det något som hjälpte mig under min graviditet var det att kunna ta del av andras "såhär är det bara"-berättelser när jag började noja som mest eller bara behövde lite space. Nu vill jag få ge tillbaka på mitt sätt och förhoppningvis skapa en ny sökträff med lite positiv laddning till alla you out there som precis som jag googlar fast man inte ska. Så, för er skull. Ska vi inte hjälpas åt lite med peppen? Låt kommentarsfältet svämma över med svar på denna fråga: Vad är det bästa du gjort för att bli snäll mot dig själv och andra i denna nya roll? Gravid som nybliven förälder, eller du som vid sidan ger stöd åt kompisen, syskonet, kollegan. Jag kan börja. Jag köpte Praktika för nyblivna föräldrar av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska. En bok gjord på forskning, fakta och feminism. Som en kompis med koll i blädder-form, en frisk fläkt som blåser bort gammal värderingsskit en tvingas på som kvinna. Could go on forever, men nu luktar det mat och det betyder yay - good bay! ❤️ [caption id="attachment_19351" width="1960" height="2613"] Me, cutting myself some slack [/caption]
